Antalet ebolasmittade i Demokratiska republiken Kongo (DRC) ökar, och WHO har klassat utbrottet som en global hälsokatastrof. Sedan det första dödsfallet identifierades i Bunia i nordöstra DRC i slutet av april har över 471 bekräftade fall rapporterats och minst 84 människor dött. Viruset har korsat gränsen till Uganda och WHO:s generaldirektör Tedros Adhanom Ghebreyesus meddelade förra veckan att utbrottet sannolikt startade redan i januari, månader innan det officiellt upptäcktes. Viruset ”hade ett stort försprång”, som han uttryckte det. Amerikanska CDC varnar nu för att spridningen kan nå samma skala som västafrikaepidemin 2014–2016, med upp till 20 000 fall. Bundibugyo-varianten saknar godkänt vaccin eller behandling.
Nu bidrar Sverige med 120 miljoner kronor till WHO för att försöka stoppa spridningen, vilket är välkommet, men bidraget belyser också hur kortsiktig den här typen av biståndspolitik är. Att skjuta till resurser när krisen redan är ett faktum, snarare än att investera i det förebyggande arbete som faktiskt håller utbrott borta, är både kostsamt och ineffektivt. Det här utbrottet hade kunnat förhindras.
Ebola är ett virussom normalt finns i fladdermöss utan att fladdermössen själva tar skada. De virusbärande fladdermöss som lever i Kongobäckenets regnskog når vanligtvis bara ett fåtal människor på avlägsna platser, vilket resulterar i små utbrott som snabbt slocknar. Men när skogen avverkas rubbas den känsliga balansen: fladdermössen trängs ihop i de skogsrester som finns kvar och kommer i tätare kontakt med människor, och varje procentenhets ökning av avskogningen i centrala Afrika ökar förekomsten av ebola med 20 till 40 procent enligt en analys från 2025.
Det nuvarande utbrottet föregicks av en rekordförlust av 600 000 hektar kongoleisk regnskog under 2024, som kan kopplas till den ökade efterfrågan på mineraler, kobolt, coltan och guld, som behövs för att tillverka till exempel mobiltelefoner eller elbilsbatterier. Till skillnad från bönder som vanligtvis befinner sig i skogens utkanter behöver gruvarbetarna ta sig rakt in i mitten av skogarna, vilket för människor och djur i nära kontakt med varandra på ett sätt som skapar exakt de förutsättningar under vilka ett virus kan hoppa mellan arter. Det första identifierade fallet dök upp i Mongbwalu, en gruvstad i nordöstra DRC, och satellitdata visar att skogarna runt staden skövlades i accelererande takt under 2025, delvis drivet av att guldpriset fördubblades till följd av amerikanska tullar.
DRC befinner sigår efter år i botten av index för mänsklig utveckling, ett resultat av ett system byggt för att utvinna och exportera rikedom snarare än för att bygga upp det samhälle som lever på marken ovanpå den. Till det systemet hör en sjukvårdssektor som aldrig fått växa sig stark på egna villkor, utan som istället under decennier hållits uppe av internationellt bistånd och USAID-finansierade vårdarbetare som i praktiken var de som faktiskt mötte befolkningen och tidigt kunde identifiera ett utbrott. Det arbetet upphörde abrupt under 2025 när USAID monterades ner, hundratals hälsoarbetare förlorade sina anställningar utan förvarning och det amerikanska biståndet till landet föll från 1,4 miljarder dollar år 2024 till drygt 21 miljoner hittills under 2026, och WHO förlorade 2 371 tjänster. NIH-laboratoriet i Maryland, specialbyggt för att forska på just den här typen av virusutbrott, stängdes och dess personal permitterades. Det är mot den bakgrunden som utbrottet kunde pågå i månader innan det upptäcktes, och varför smittspårningen fortfarande bara når 45 procent av kända kontakter, långt under de 90 procent som krävs för att få kontroll över virusspridningen.
Ebola kan stoppas och har stoppats förr, av erfarna team med resurser och mandat. DRC:s epidemiologer ställs nu inför en okontrollerad spridning i ett land där hälften av sjukvårdsanläggningarna i berörda provinser är skadade eller förstörda, där en väpnad konflikt pågår parallellt och där de internationella resurser som tidigare kompenserade för dessa brister i stort sett är borta. USA:s svar har varit att införa inreseförbud för medborgare från drabbade länder, en åtgärd som straffar länder som rapporterar öppet och skapar incitament att dölja utbrott, och som enligt Tedros hindrar responsarbetet.
Samtidigt genomförden svenska regeringen för inte så länge sedan den största omläggningen av biståndet i Sveriges historia: Sidas budget skärs ner med fyra miljarder och bilaterala program avvecklas i Afrika. Nu ska fokus istället ligga på jobbskapande, investeringar och handel.
Men den handel som västvärlden bedriver med DRC är en av de faktorer som forskare pekar ut som en direkt drivkraft bakom utbrottet. Utöver ett ökat bistånd till WHO hade Sverige även kunnat driva på för hårdare krav på spårning av konfliktmineraler, öka stödet till hållbar markanvändning och sätta press på de stater och företag som driver rovdriften (svensk inblandning inkluderat). Det är inte vad Sverige (eller omvärlden för den delen) levererar just nu. I stället avvecklas de program som skulle ha kunnat förebygga nästa utbrott, medan resurserna skjuts till först när människor redan dör. Att få slut på den nuvarande smittpridningen bör just nu vara högsta prioritet. Men det räcker inte, och det vet vi om.
Så länge konfliktmineraler från DRC flödar fritt in i den globala leveranskedjan, så länge avskogningen fortsätter och så länge det förebyggande arbetet nedprioriteras, kommer det att ske nya utbrott av ebola även i framtiden.
Det är vårt ansvar att se till att det inte sker igen.
