Det är sommar och Europa brinner – igen.
Sommarplåga brukade betyda en efterhängsen popmelodi, men den sommarplåga som har spelats mest på repeat under de senaste åren är larmrapporterna om värmeböljor på över 40 grader och skogsbränder som både fördriver människor från sina hem och dödar. Bara under den näst sista veckan i juni dog 10 000 personer som följd av värmeböljan.
Ändå är det vi ser nu troligtvis bara början. Det råder inga tvivel om att ifall vi inte gör mycket mer för att ingripa mot klimatförändringarna så kommer värmeböljor som dessa bli allt vanligare.
En annan sommarplåga är den politiska debatten kring nämnda klimatförändringar. Eller debatt och debatt … På ena sidan står de som tror på förändringarna och menar att vi måste ta dem på allvar. På andra sidan står de som tycker att klimatlarmen är överdrivna eller som till och med hävdar att klimatförändringarna är en bluff. Sen finns det förstås också många som visserligen tror på klimatförändringarna men som samtidigt tycker att det finns andra betydligt viktigare saker att lägga resurser på (typ utvisa invandrare och sätta 13-åringar i fängelse …).
Många politiska åsiktsskillnader är lätta att förstå. Till exempel kan man begripa att en del tror mer på staten och andra på den fria marknaden. Till och med den växande rasismen och xenofobin är på ett sätt begriplig, liksom att många xenofober återfinns inom den konservativa högern som värnar om tryggheten och som räds det nya och främmande.
Men att klimatfrågan har blivit en så tydlig höger-vänster fråga är svårare att förklara. Visserligen är Socialdemokraterna knappast någon förebild när det kommer till klimatfrågan, men ju längre högerut vi rör oss på den politiska kartan desto mer hårdnackat tycks motståndet mot klimatpolitik bli. Trumps USA är förstås ett skräckexempel. I Spanien har Pedro Sánchez initiativ om en klimatpakt mötts av kalla handen från konservativa Partido Popular som kallar det för sektaktigt. I Sverige har vi en regering som skär ner på klimatanslagen och moderata riksdagsledamöter som Lars Beckman och Jan Erixon som tävlar i att skriva sarkastiska kommentarer. Men hur har det kunnat bli så här?
Även de vars solidaritet inte sträcker sig utanför Sveriges gränser borde ju se att klimatförändringarna också drabbar oss här. Även om vi är mer förskonade än de som bor på sydligare breddgrader så kommer också vi att drabbas av fler skogsbränder och värmeböljor. Sannolikt kommer också allt fler människor att försöka fly till Sverige när effekterna av klimatförändringarna i form av långvarig torka och översvämningar blir allt mer påtagliga.
Inte bara klimatet utan också miljön i allmänhet är numera ett slagfält mellan högern och vänstern. Historiskt sett har den konservativa högern ansett att vi behöver slå vakt om och skydda naturen, i dag skövlar man skogar på löpande band. Teknikoptimismen och tron på att vi ska kunna rädda klimatet genom lösningar som ännu inte finns på plats, till exempel koldioxidlagring, hade säkert också varit en främmande tanke för dåtidens konservativa. Visst finns det vettiga röster också till höger, till exempel Anders Wijkman (tidigare EU-parlamentariker för KD, numera miljödebattör som bland annat förespråkar nedväxt). Men de är försvinnande få.
Kanske är förklaringen så enkel som att man inte orkar se mer än en mandatperiod framåt och att man vet att man kan blidka opinionen genom populistiska utspel om billigare bensin. Eller så finns det en djupare förklaring, nämligen att man inser att om man verkligen skulle vara konsekvent och dra slutsatserna av det många forskare säger så skulle det kräva en total omställning av samhället – bort från den tillväxtorienterade ekonomin som högern ser som helig. Kanske är det då lättare att bara blunda ett litet tag till. Men ju längre vi blundar och drömmer om en värld där allt kan fortgå som det har gjort under de senaste decennierna i all evighet, desto brutalare kommer uppvaknandet att bli.
