Förra veckan lyckades Sverigedemokraterna återigen med det som Sverigedemokraterna brukar vara bäst på i valrörelser. Nämligen att få alla att prata om deras valkampanjer.
Många kommer säkert ihåg valrörelsen 2010 och SD:s reklamfilm där ett antal kvinnor i burka ses tävla mot en pensionär med rullator, samtidigt som ett budskap om att ”välja invandringsbroms före pensionsbroms” visas. Filmen skulle först ha visats i TV4 men stoppades i sista stund. Dock blev den viral på Youtube och omdiskuterad i de flesta medier vilken skulle kunna ses som en win-win för SD. De fick å ena sidan böla om att de blivit utsatta för censur samtidigt som de fick nästan alla att prata om filmen.
Efter det har det knappt gått ett val utan att det har blivit diskussion om någon av SD:s kampanjer. Ni minns kanske skyltarna i tunnelbanan som det stod ”Sorry about the mess here in Sweden. We have a serious problem with forced begging” på? Eller ”Återvandringståget” som det stod på ett av Stockholms tunnelbanetåg i förra valrörelsen.
Den som låg bakom den senare var Tobias Andersson, samma person som nu återigen fått stor spridning med en kampanj på bussarna i Skaraborg. ”Saknar du Mogadishu? Återvandringsbidraget hjälper dig hem” står det på bussarna. Ett budskap som har fått ett 20-tal somaliska busschaufförer att sjukskriva sig eftersom de känner sig otrygga – något som i sin tur fick Västtrafik att plocka ner kampanjen. Samtidigt har även SD:s affischer på Centralen i Stockholm, där den som inte kan svenska eller lever på bidrag uppmanas att välja en annan dörr än andra, plockats ner av fastighetsägaren Jernhusen. Karin Hårding, presstalesperson på Jernhusen motiverar det med att ”det gick att tolka budskapet som att man som resenärer inte är välkommen på vår station. Det stämmer inte, alla är välkomna på Jernhusens stationer.”
SD är vid det här laget ganska luttrade och blir knappast förvånade när deras kampanjer plockas ned. Kanske är det till och med det som är syftet med dem från början, det är nämligen då som de får riktigt stor spridning och uppmärksamhet och det är då som de kan få igång en diskussion om censur och yttrandefrihet. Men är det censur att plocka ner ett partis valbudskap några veckor före ett val? Nej, censur handlar om att staten inskränker yttrandefriheten. I de här fallen handlar det om företag som vill värna om sina anställda och sina kunders trygghet, vilket de förstås måste kunna göra. Yttrandefriheten innebär aldrig att det står vem som helst fritt att säga vad som helst var som helst. Dels finns det rent juridiska gränser, som till exempel lagen om hets mot folkgrupp, och dels har företag rätt att reglera vad som får sägas inom det rum som de ansvarar för. När det gäller kampanjen på Centralen menar Jernhusen dessutom att de inte fick se den innan den sattes upp, och att det var otydligt vem som var avsändaren.
På samma sätt som SD varit skickliga på att skapa debatt om enskilda kampanjer så har man varit skickliga på att få hela det politiska samtalet att kretsa kring deras frågor. Man skulle kunna sammanfatta det med att ända sedan intåget i riksdagen 2010 så har SD varit det nav som svensk politik snurrat kring. Men frågan är hur länge till det kommer vara så.
SD:s retorik är inte längre lika kontroversiell eller unik som den var 2010. Faktum är att vi i dag hör liknande budskap från flera andra partier, även om SD fortfarande ofta går ett steg längre än de flesta andra. Samtidigt är migrationsfrågan, det som alltid varit SD:s paradgren, inte en lika viktig fråga för de flesta väljare som den varit. I SVT:s senaste undersökning hamnar invandringen först på en 7:e plats, under exempelvis miljö/klimat och långt under sjukvården och skolan. Under den gångna mandatperioden har SD också lyckats driva igenom ett antal reformer som de tidigare bara drömt om. Invandringen till Sverige är nu nere på historiskt låga nivåer, vilket säkert är en viktig orsak till att den inte längre hamnar lika högt upp på dagordningen för de flesta.
Det ska bli intressant att följa vart SD tar vägen under de kommande fyra åren. En del inom partiet menar att de borde återgå till sina radikala rötter och vara ännu spetsigare för att särskilja sig från de andra partierna. Andra hävdar att de borde profilera sig i fler frågor och visa att de är ett statsbärande parti för att kunna hamna i regering. Under de senaste månaderna har det verkat som att de prövar båda dessa spår samtidigt. Vi har å ena sidan Richard Jomshof som med sin bok om islam och sin hatiska retorik mot muslimer ska få de mer hårdföra SD:arna att stanna kvar. Samtidigt har vi Jimmie Åkesson som oftast låtsas som att han inte har någon koll när han konfronteras med hatretoriken inom partiet, och som på senare tid hellre verkar vilja prata om tandvårdsreformer och a-kassa än om migration.
Resultatet kan dock bli att man inte lyckas med något fullt ut. En del SD:are som, trots det höga tempot under den gångna mandatperioden, är besvikna på att de inte åstadkommit mer har redan lämnat partiet för till exempel Alternativ för Sverige. Samtidigt har många inom borgerligheten insett att det var ett misstag att lova SD ministerposter och att det kan vara en av orsakerna till att de nu ligger så långt under i opinionsmätningarna. Det betyder att om SD ska ha en chans att få sitta i regering efter valet 2030 måste de antagligen slipa ner en del av sina vassaste budskap ytterligare. Å andra sidan har de alltid trivts ganska bra i opposition där de slipper ta ansvar och kan peka finger åt andra. Oavsett kommer de behöva välja väg: vill de fortsätta vara det radikala oppositionspartiet eller vill de bli ”ett parti som alla andra”?
