I åratal har integrationen stått i fokus i den svenska samhällsdebatten. Men ofta missas det faktum att svenska bostadsområden är så separerade från varandra att boende i miljonprogram saknar de informella nätverk som kan hjälpa dem till jobb. Broschyrer eller främlingsfientlighet kommer inte lösa problemet. Den verkliga lösningen ligger i ett ömsesidigt ansvarstagande, skriver sociologen Arez Mohamadi.
DEBATT | Det räcker med att kliva på tunnelbanans blå linje i centrala Stockholm och åka bara tjugo minuter nordväst. Vid T-Centralen ser du glasfasader, stora företag och människor som skyndar till sina kontorsplatser där den svenska ekonomins puls slår. Men när du en kort stund senare kliver av i Rinkeby eller Tensta, förändras atmosfären så påtagligt att det nästan känns som att korsa gränsen till ett annat land. Samma upplevelse kan man ha i Rosengård i Malmö eller Biskopsgården i Göteborg.
Denna korta resa är inte bara en förflyttning längs ett spår; den korsar ett stort avstånd mellan två skilda världar. I åratal har ordet ”integration” upprepats i riksdagen, tidningar och tv-sändningar. Men om vi lägger de officiella artigheterna åt sidan och ser till verkligheten, ser vi att integration sker inte enbart genom administrativa program och välfärdsbidrag. För att förstå varför kugghjulen inte griper in i varandra måste vi gå ner till vardagen och se hur geografi, arbetsmarknad och individuella beteenden tillsammans har byggt dessa osynliga murar.
Enligt min mening ligger grunden till det första problemet i en enkel men bitter sanning: geografi skapar öden i Sverige. För femtio år sedan, när det stora miljonprogrammet genomfördes, var det ingen som trodde att förortens bostadskvarter en dag skulle bli separerade områden. När lagen om eget boende infördes (Ebo), och gav asylsökande rätt att själva välja bostadsort, sökte sig nyanlända familjer med begränsade ekonomiska resurser naturligt nog till områden där bostäderna var billigare och mer tillgängliga.
Vad blev resultatet? Det växte fram bostadsområden där den absoluta majoriteten av invånarna har utländsk bakgrund eller är nyanlända. Man kan fråga sig vad hemadressen har med integration att göra. Svaret ligger i hur det svenska samhället fungerar. I Sverige handlar vägen till ett bra jobb ofta om inofficiella nätverk, personliga rekommendationer och det sociala kapitalet – en verklighet som få kan förneka. När en person bor i ett område där de flesta grannar och bekanta står utanför den formella ekonomin, saknar hen i praktiken tillgång till dessa yrkesnätverk. Personen hamnar i en kommunikativ isolering. Även med utbildning och språkkunskaper når hen från början inte fram till ekonomins kärna, vilket gör att många i denna grupp främst får tillgång till arbeten inom servicesektorn.
Detta påverkar inte bara vuxna och arbetsmarknaden; den största skadan drabbar kanske barnen. På 1990-talet genomfördes en reform i skolsystemet genom det fria skolvalet för att familjer själva skulle kunna välja skola för sina barn. I teorin var det en värdefull valfrihet, men i praktiken ledde det till att familjer med mer resurser eller kunskap flyttade sina barn från dessa områden till skolor i andra stadsdelar. I dessa skolor uppstod klasser där 90 procent av eleverna talar ett annat språk än svenska hemma.
Språk är inte en matematisk formel som man enbart kan lära sig ur en bok; det är ett levande fenomen som måste praktiseras på rasten, i skratt, lek och vardagliga vardagliga samtal. Samtidigt visar statistik från Skolverket att en betydande andel av eleverna i skolor där få talar svenska hemma inte når de betyg som krävs för behörighet till gymnasiet. När en tonåring vid 15 års ålder känner att skolgången går trögt eller att hen har halkat efter, står hen utan jobb vid 18. Det är i denna uppgivenhet som kriminella nätverk passar på att erbjuda en falsk gemenskap och snabba inkomster.
Å andra sidan måste vi också erkänna att om vi bara klagar på systemet, stadsplaneringen och skolorna, ser vi bara halva sanningen och döljer den andra. Sanningen är att integration aldrig har varit, och aldrig kommer att bli, en enkelriktad väg. Sverige är ett av världens mest individanpassade, sekulära och fria samhällen och en plats där jämställdhet mellan män och kvinnor, individuellt oberoende och barns rättigheter utgör orubbliga hörnstenar.
Men en central fråga att diskutera är att många nyanlända i detta samhälle kommer från kulturer som bygger på tradition, religion, kollektivism och familjens heder. När dessa två synsätt ställs sida vid sida utan en öppen dialog och ett djupare engagemang i varandras frågor, uppstår smärtsamma friktioner. När traditionell social kontroll i ett område inte tillåter unga flickor att vara självständiga på samma sätt som sina jämnåriga, eller när kvinnors ekonomiska självständighet och inträde på arbetsmarknaden motarbetas, då handlar det inte längre om brist på statliga resurser; det är en djup konflikt i beteenden och värderingar en tillvaro mellan två kulturer, hemma och utanför hemmet, som måste tas på största allvar.
Det är ställt utom allt tvivel att att acceptera värdlandets lagar, visa respekt för jämställdhet och sträva efter ekonomiskt oberoende är individens eget ansvar som ingen stat kan ta över. Men detta är inte hela bilden som löser frågan.
Ett av de mest påtagliga tecknen på denna klyfta syns i i bristen på förtroende för skyddande myndigheter som Socialtjänsten. I Sverige betraktas myndigheter i stort som ett stöd för medborgarna, och socialtjänstens ingripande sker för att skydda barnets hälsa och bästa. Men för en familj som utgår från ett traditionellt tänkande om föräldrars auktoritet över barnet kan detta agerande tolkas som ”inblandning i familjens privata angelägenheter”. Denna brist på ömsesidig förståelse och kunskap om lagstiftningen lade grunden till ryktesspridning och misstroendekampanjer som ökade avståndet mellan invånarna i dessa områden och det etablerade samhället. När förtroendet försvinner och den officiella institutionen endast ses i form av en polisbil i kvarteret, raderas den ömsesidiga tillhörighetskänslan ut.
I dag behöver Sverige kanske mer än någonsin en realistisk syn på läget. Att i åratal förlita sig på informativa broschyrer, eller å andra sidan hamna i hårda och främlingsfientliga utspel, har inte löst några problem. Den verkliga lösningen ligger i ett ömsesidigt ansvarstagande. Å ena sidan måste stadsplaneringen och skolsystemet arbeta för att stödja människors utveckling och integration i samhället. Å andra sidan måste det invandrade samhället med mod och ansvar ta till sig djupa språkkunskaper, kvinnors ekonomiska självständighet och samhällets grundläggande värderingar som icke förhandlingsbara villkor för samlevnaden, något som också underlättas genom statens stöd och samarbete.
Integration sker när geografin inte längre utgör ett hinder för mänskliga relationer, och när vi alla inser att detta lands framtid byggs av den insats som var och en av oss bidrar med.
Arez Mohamadi, sociolog
