Överbefolkningen är ett miljöproblem

DEBATT | Klimatet har i stor utsträckning försvunnit ur det politiska samtalet. Ordet nämndes inte ens i våra tre största partiers Almedalstal och också inför valet hamnade frågan i skymundan. Men det som vi kallar ”klimatet” är ju bara en del av den stora miljöfrågan som innehåller så mycket mera om jordens hälsotillstånd. I Syre skrevs nyligen ”Jordens årliga hälsokontroll visar alltjämt att sju av nio så kallade planetära gränser är överskridna”. Utvecklingen går åt fel håll säger Johan Rockström, chef för Potsdaminstitutet om årets Planetary health check-rapport men inte ett ord om att jordens befolkning fortsätter att öka.

En ny studie (Keegan et al. 2026) visar att korrelationen nästan är perfekt mellan antal människor och den globala totala energiförbrukning, koldioxidutsläpp, använt färskvatten, utvunna mineraler, jordbruksbekämpningsmedel med mera. Med fler människor blir det svårare att minska dessa miljöfaktorer. Därför kan man definiera överbefolkning som ett oönskat tillstånd där antalet av den existerande mänskliga befolkningen överstiger jordens faktiska bärförmåga.

I dag vill man i stora delar av miljörörelsen inte tala om överbefolkning och många försvarar det med att det skulle vara ett föråldrat problem. Men, när fler drabbas av värmeböljor och krig och människor får slut på färskvatten, mat och bränsle kommer kanske vissa att vakna upp. Kommer man att skylla på alla andra för att de inte har insett att det är avgörande för vår överlevnad med hur många vi skall dela på resurserna?

Helt borta från miljörörelsen är det inte att tala om överbefolkning. Den senaste konferensen, december 2025, av Global Environment Outlook7 handlade just om befolkning och miljöförstöringen. Det togs upp som ett problem att den globala mänskliga befolkningen hade ökat från 3 miljarder år 1960 till 8 miljarder år 2022. De fastslog att de demografiska trenderna ”är betydande eftersom befolkningens storlek, fördelning och sammansättning, såväl som demografiska processer för fertilitet, dödlighet och migration, är nära kopplade till nivån och typen av effekter på naturresurser och miljö”, som är tydligast i minskningen av den biologiska mångfalden.

Man räknar med att Homo sapiens överlevde en extrem genetisk flaskhals (populationsminskning) för ungefär 74 000 år sedan. Denna händelse kallas ofta för Toba-katastrofen, då en enorm supervulkan på Sumatra i dagens Indonesien fick ett utbrott som ledde till en långvarig vulkanisk vinter som kylde ner jorden, vilket gjorde att den globala befolkningen av Homo sapiens kan ha krympt till så få som 3 000–10 000 individer.

Från att ha varit cirka 10 000 individer för 74 000 år sedan är jordens mänskliga befolkning nu 8,3 miljarder – en siffra som fortfarande blir större – men det handlar ju om människor som lever och försöker överleva. Världens befolkning förväntas fortsätta att växa under det kommande halvseklet. FN:s prognos är att det blir en befolkningstopp på cirka 10,3 miljarder i mitten av 2080-talet.

Varför bemöts oro över överbefolkning nu ofta med moralisk misstänksamhet? Varför förnekar man att antalet fortfarande spelar roll för miljöförstöringen? Paul Ehrlichs bok The Population Bomb, som kom ut 1968, lästes av många. Nu vill många förneka budskapet och talar om en malthusiansk myt och rasism. Paul Ehrlich själv har hävdat att kärnbudskapet varnade för att ett okontrollerat mänskligt antal skulle överstiga planetens resurser snarare än att rikta in sig på specifika etniska grupper. Under senare år betonade han mänskliga rättigheter, förbättrad tillgång till frivilliga preventivmedel, universell utbildning och att stärka kvinnor, som de primära etiska lösningarna för att uppnå en hållbar befolkning. Befolkningsbomben är redan ett faktum. På mindre än ett sekel, cirka en människas ålder, har den mänskliga befolkningen fyrdubblats.

Men för att hålla oss vid liv kan vi inte förstöra ekosystemen som vi till syvende och sist är beroende av. Därför är mänsklig överbefolkning fortfarande ett lika aktuellt och angeläget problem som när miljöetablissemanget på 1970- eller 1980-talet insåg det. Det föds cirka 135 miljoner barn varje år. Det blir en nettotillväxt med ungefär 80 miljoner människor per år. Det blir nästan ett helt Tyskland till per år. Det blir en ökning med långt över en miljon människor netto varje vecka. Det är mer än en miljon ytterligare nya livslånga konsumenter som kommer att behöva bostäder, energi, mat, vatten, kläder, transporter, utbildning, infrastruktur, vägar, sjukhus och skolor – varje vecka. Varje vecka skulle det behövas bygga, färdigställa och bemanna motsvarande mer än 60 000 nya klassrum med 20 barn vardera bara för att hålla jämna steg med vår nuvarande tillväxt, förutsatt att vi vill att alla barn ska ha tillgång till utbildning.

Tyvärr handlar befolkningsproblemet inte bara om tillväxt eller tillväxttakt. För även om jordens befolkning hade nolltillväxt, eller om den globala befolkningen faktiskt krympte, vilket den inte gör, skulle jordens befolkning fortfarande vara ett problem under lång tid. För även utan ytterligare tillväxt har vi redan ett allvarligt problem.

Omkring 90 procent av den globala avskogningen beror på jordbruksexpansion, främst driven av befolkningstillväxt. I Afrika finns en tydlig koppling mellan avskogning, regnskog huggs ner och görs om till jordbruksmark, och ökande risk för ebolautbrott och andra framväxande zoonotiska sjukdomar. Uppskattningsvis 15 miljarder träd huggs ner globalt varje år. Men det är nötproduktion som har varit den största drivkraften bakom avskogningen under detta århundrade.

För att få den energi som behövs för ett fossilfritt samhälle för att minska koldioxidutsläpp krävs enorma mängder mineraler och deras utvinning skadar redan ekosystemen. Borde vi inte erkänna den roll befolkningstillväxten spelar i klimatförändringarna? FN:s klimatpanel (IPCC) identifierar befolkningstillväxt som en av de starkaste drivkrafterna för ökade koldioxidutsläpp, så varför är det tyst från klimatgrupper som annars inte är så tysta?

Med den stora tillväxten av människor kommer de vilda djuren att försvinna i allt snabbare takt, eftersom deras livsmiljöer tas ifrån dem av oss, människor, för vår mat, våra vägar och våra hus. Redan nu utgör de vilda däggdjuren  endast någon procent av den totala biomassan av alla däggdjur.

Det är svårt att föreställa sig hur en diskussion om jordens befolkning inte skulle vara relevant för vår miljöpåverkan – eller för att ge alla människor en anständig livskvalitet. Varje aspekt av våra liv blir en utmaning när man måste skala upp det för att försörja åtta miljarder människor. Det skulle behövas en tillväxt medan vi redan har en ekologisk skuld. För närvarande skulle det behövas 1,7 jordklot för att svara mot mänsklighetens gemensamma ekologiska fotavtryck. Såklart måste konsumtionen av de rika och den rika medelklassen både i det globala nord och syd minskas, men med det sagt kan vi inte bortse från det faktum att antalet människor fortfarande ökar.

Familjeplanering som syftar till att minska överbefolkningen eller annan oönskad befolkningsökning kan därför räknas som en klimatåtgärd. FN :s befolkningsavdelning har identifierat att 42 av de 54 afrikanska länderna har en officiell regeringspolitik att minska befolkningstillväxten och satsa på familjeplanering. Omkring 259 miljoner kvinnor globalt har fortfarande ett ouppfyllt behov av moderna preventivmedel: de vill undvika graviditet, men har inte säkra och effektiva preventivmedel. Universell tillgång till frivillig familjeplanering är avgörande för att stärka kvinnor, främja reproduktiv frihet och bromsa befolkningstillväxten.

De senaste åren använder många länder och även Sverige mindre pengar till bistånd och mindre än 0,5 procent av det går till program om familjeplanering. Den klimatkompensationen som de ”rika” länder ”lovade de ”fattiga” länder 2015 i Parisavtalet  har aldrig blivit av. Sida har inte bara reserverat mindre pengar till bistånd utan även minskat sitt bidrag till familjeplanering i utvecklingsländer. Varför blev det inte heller en valfråga?