Uppe på fjället är det alldeles tyst. Bortsett från vinden som susar i öronen. Det otåliga bruset där nerifrån avtar ju längre in man kommer. Riksdagsvalet känns plötsligt långt bort, trots att det bara är lite mer en vecka kvar.

Vi berättar historier om samernas rötter vid lägerelden, inser att de svenska, norska och finska staterna har påverkat deras livsrytm betydligt längre än de senaste hundra åren.

Påstått att det är dem man ska lära sig av, inte de som lyckats leva i samklang med naturen under tusentals år. Det är en sorglig kolonialistisk historia, där Sveriges politik fortsätter att präglas av makthavare som inte tänker längre än näsan räcker.

Det är som om de slitna orden ”vi befinner oss mitt i en klimatkris” har bleknat och tappat sin pondus. Istället diskuteras gängkriminalitet och den upprepade rädslan för det nya. Det sistnämnda gäller såklart invandringen som all skuld (i traditionell ordning) kan läggas på.

Samtidigt fortsätter tunga maskiner att skära rakt igenom de svenska skogarna och deras ekosystem. Kalhyggen står som öppna sår mot himlen. Planer slipas på en expanderad utvinning av mineraler i Sápmi – våra vackra fjäll riskerar att sprängas ytterligare.

Samernas protesterande röster tystas i bruset. Ingen av ministrarna vågar på riktigt prata om att ta hand om naturen i första hand. Det är alltid i andra eller tredje eller fjärde hand som naturen får plats. Efter elpriserna. Efter industrin. Efter människorna. Vi glömmer lätt att naturen kom först och att vi kom av naturen. Den logiska ordningen för vår faktiska överlevnad borde egentligen vara självklar. Istället är det viktigare att kunna tanka billigt, viktigare än att försöka stabilisera hela vårt klimat.

Ute i världen sveper en liknande trend. Det är snart val i Brasilien också (den 2 oktober). Där brinner Amazonas i vanlig ordning och dess talande folk tystas med döden. Där fortsätter kampen mellan konservativa och fanatiskt kristna ledare, Jair Bolsonaro, mot mer socialistiska värden i form av Lula da Silva. I ett av sommarpraten i P1 gör DN:s utrikeskorre en liknelse mellan da Silva och USA:s Biden – det är gamla och förhållandevis bättre män som sveper in och ska rädda situationen.

Det tål att tilläggas att världen inte behöver fler äldre män som ska rädda läget. Det vi behöver är friska vindar av nytänkare som inte är rädda för faktisk förändring och en omprioritering av dagens viktigaste frågor. Vi behöver modiga ledare som tänker långsiktigt och för en gångs skull sätter vår natur först. Vi behöver en politisk miljö som arbetar för förändring, till skillnad från det motarbete som pågår i dag.

Kanske behöver vi skicka upp alla politiker till fjällen. Ge dem möjligheten att lämna bruset bakom sig och omfamnas av tystnaden. Stå där på en bergstopp och inse hur små vi egentligen är samt hur gränslös naturen kan vara. Kanske de då skulle inse att vi behöver dra rejält hårt i handbromsen och tänka om. Eller är det så att vi behöver byta ut dem helt?

Ge talpinnen till de unga eller visa som inser den faktiska kris vi står mitt i. Ge talpinnen till de som för naturens talan.