Jag såg en talande bild bland mina sociala medier häromdan. Den bad en gissa namnet på fem stora företagsloggor. Det var märkligt lätt att gissa rätt på alla. Sedan visades fem av skogens vanligaste löv. Då blev det istället svårt. Som om de inte var lika mycket värda. Tanken slog mig om det hade varit likadant med bilder på inflytelserika personer i världen. Först fem kända män, sen fem kvinnor. En tanke som grundar sig i arbetet för global jämställdhet, då nya siffror visar att det kan dröja 300 år innan den är uppnådd. 

Liknelsen mellan en kultur som värdesätter företag över natur och män över kvinnor är inte ny. Miljökampen och kvinnokampen har länge delat ett utbrett förtryck, även om det inte märks lika väl i mer jämställda länder som Sverige. Men det globala samhället fortsätter att präglas av företag som tillåts att köra över naturen. Och män som tillåts att köra över kvinnor. 

I skrivande stund så fortsätter exempelvis protestvågorna skölja över världen efter att den unga kvinnan Mahsa Amini blivit dödad av moralpolisen i Iran.

Hon blev gnistan i vad som nu vuxit till ett världsomfattande uppror mot Irans religiösa diktator Ebrahim Raisi. ”Tiden där kvinnor inte bestämmer över sig själva är över” – skrev bland annat en indisk aktivist på Twitter.  

I början av månaden släppte FN en ny rapport om jämställdhet. Den menar att det fattas 286 år innan vi når en global jämställdhet, om dagens utveckling fortsätter. Det är alltså så långt det kommer att ta världen att bli av med alla könsdiskriminerande lagar. Vidare räknar man med 140 år innan kvinnor är lika representerade som män i diverse maktpositioner. För min egen del blir det mina barnbarns barnbarns barn som kanske kommer se en rättvis representation av kvinnor på den globala arenan. 

Någon vecka efter rapporten ovan släpptes så bjöd FN in Ebrahim Raisi till talarstolen vid deras högkvarter i New York. Mannen, som kan ses som en symbol för könssegregation, pratade bland annat om hur kvinnor behandlas i världen. Han menade att västvärlden sysslar med en typ av dubbelmoral när de dömer hur kvinnor behandlas i Iran. 

Kontrasten var minst sagt ironisk. FN, som utåt sett kämpar för jämställdhet, gav strålkastarljuset till en av organisationens mest kvinnofientliga ledare. Istället för att lyfta de kvinnor som utgör statistiken i deras rapport.

Exempelvis hade de kunnat ge talarstolen till de som lever eller har levt i förtryck i Iran. Istället för att bidra till de där 286 åren i rapporten med diplomatiska strategier som tillåter en värld där män kör över kvinnor. 

Att låta Ebrahim Raisi stå vid FNs talarstol sänder ut en signal till alla kvinnor som lever under grovt förtryck i Iran. Även till alla andra kvinnor på jorden. Nämligen att det finns viktigare problem än att deras röster ska höras. Detta i en värld där det är väl känt att jämställdhet påverkar alla delar i samhället. Politiken. Naturen. Freden. Den hållbara utvecklingen. Där förtryck av kvinnor går hand i hand med förtryck av natur. 

För om det tar 300 år att uppnå jämställdhet mellan könen, hur många år fattas då för naturen?