Det händer igen, ett folkligt uppror mot en stark diktatur. Precis som under den arabiska våren har människor, i det här fallet främst kvinnor, tagit till gatan för att demonstrera mot förtrycket de levt under i över 40 år.

Situationen i Iran är lik den som rådde för snart fyra år sedan i Sudan, då folket stod upp mot den förtryckande regimen och lyckades avsätta diktatorn Omar Al Bashir. Efter månader av blodiga protester såg de ut att lyckas med det omöjliga; en folklig revolution var genomförd och en övergångsregering var i stånd att utvecklas. Sharialagar avskaffades och kvinnor kom till makten. Sudan skulle äntligen bli en demokrati.

Även i Sudan spelade kvinnor en avgörande roll för protesterna, frontfiguren Alaa Salah blev själva sinnebilden för folkligt uppror i Sudan, då hon fotograferades klädd i det traditionella klädesplagget thoeb, sjungande och talande till de demonstrerande kvinnorna under ockupationen av torget utanför arméns huvudkvarter och presidentpalatset, som pågick under veckor innan Bashir avsattes.

Nu är det en annan beslöjad kvinnas porträtt som cirkulerar i medierna som en maning till revolution, Mahsa Amini (eller Jina Amini som hon egentligen hette). Kvinnan som blev mördad av den iranska moralpolisen efter att ha blivit gripen för att ha haft sin slöja på för slarvigt har fått människor världen över att protestera genom att klippa av sig håret.

Men det är inte bara en fråga om hijaben, som det olyckligtvis reducerats till, det är inte heller bara en fråga om frihet för det iranska folket som driver människor till gatorna. Precis som i upptakten till revolutionen i Sudan handlar det om ett djupare missnöje som bottnar i en dålig ekonomi och sämre möjligheter till ett bra liv. Demonstranterna riskerar sina liv för de inte längre har något att förlora, det kan helt enkelt inte bli värre.

Nu måste omvärlden reagera, det räcker inte att hålla vackra tal i solidaritet med det iranska folkets kamp, kampen måste bli vår helt och hållet. Politiker, makthavare, världssamfundet och FN, vars funktion börjar bli allt mer tvivelaktig, måste ingripa, och det snabbt. Sanktioner, diplomatiskt arbete och påtryckningar som sätter press på regimen att demokratisera Iran måste påbörjas genast. Annars kommer det gå som i Sudan, vars revolution gled obemärkt förbi och lika obemärkt återkallades när militären förra året lyckades med en kupp och återtog makten från övergångsregeringen.

Sudaneserna lever ännu en gång under en militärregim och allt som byggdes upp med hjälp av civilkurage och folklig mobilisering förintades på bara några veckor med samma metoder som Irans regim använder mot sitt folk i dag; urskiljningslöst våld och avstängt internet. Världen stod inte ens och såg på när Sudan återgick till diktatur, de vände ryggen till. Vi har inte råd att göra om samma misstag igen, ingen diktator borde kunna överleva ett missnöje så stort att det endast kan kvävas med dödligt våld. Ingen diktator borde finnas överhuvudtaget. När tillfället presenterar sig att göra sig av med dem, då måste vi ta det i akt.