Sent omsider fick även Sverige en energisparkampanj. Sedan någon vecka tillbaka driver Energimyndigheten kampanjen ”Varje kWh räknas”. Det är förstås bra, även om det känns lite sent på bollen. Kampanjen har initierats av myndigheten själv, inte som ett politiskt uppdrag.
Självklart ska vi ha en nationell energisparkampanj. Att spara på elanvändningen är ett effektivt sätt att både minska utsläppen och beroendet av Vladimir Putin. Om Europa minskar sin elanvändning med fem procent skulle vi minimera användningen av svindyr fossilgas och elpriserna skulle gå ned till nivån innan elkrisen, enligt forskningsinstitutet Energiforsk. I Sverige använder vi dessutom mer energi per person än snittet i Europa, så det finns en stor potential för oss att minska vår användning utan alltför stora uppoffringar.
Men det är något som inte hänger ihop med uppmaningarna att spara på elen. För samtidigt som vi ska släcka lampor och tvätta på kvällarna sänder den nya blåbruna majoriteten helt andra signaler. Bilister ska kunna köra på precis som vanligt med sänkta drivmedelsskatter och villorna ska inte vara rädda för höga elpriser för det kommer Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson att stoppa med ett pristak. Allt detta för att svenska folket inte ska behöva ändra sitt beteende, helt i linje med moderatledarens vallöfte. Dessutom ska it-jättar som Facebook och Amazon kunna fortsätta att driva sina serverhallar med 97-procentig elskatterabatt.
Däremot kan vi vänta oss omfattande pålagor på offentlig verksamhet för att minska energianvändningen.
Diskussionen är redan i full gång om vilken slags utomhusbelysning som ska släckas, hur mycket kallare vattnet i badhuset ska bli och vilka bibliotek som ska stängas. Det är helt fel väg att gå, och det borde vi ha lärt oss från pandemin. Att stänga ned offentlig verksamhet är ett enkelt sätt för politiker att visa handlingskraft, det är ju verksamhet som de själva styr över. Men konsekvensen blir att vi alla drabbas, i synnerhet redan utsatta grupper. Nedsläckta städer ökar dessutom riskerna för mer brottslighet och olyckor.
Varför inte lära av Sveriges bragdinsats i energieffektivisering, nämligen hanterandet av oljekrisen i början på 1970-talet? När oljepriserna fyrdubblades 1973 agerade det svenska samhället resolut. Med hjälp av kampanjer riktade mot både hushåll och industri samt mängder av bindande politiska beslut lyckades Sverige halvera oljeförbrukningen.
En ännu större positiv effekt från 1970-talets energisparkampanjer var de minskade utsläppen av växthusgaser. Faktum är att från oljekrisen fram till i början av 1990-talet minskade utsläppen fortare jämfört med i dag. Detta trots att begreppet klimatpolitik inte existerade på 1970- och 1980-talet. Av detta kan vi lära oss att det är verkstad i form av skarpa politiska beslut som räknas, inte välvilliga förhoppningar.
Vi kan göra oss oberoende av Putin, sänka utsläppen av växthusgaser och också minska våra elräkningar. Men då måste vi agera samfällt som land. Sveriges agerande under oljekriserna på 1970-talet är det mest aktuella och bästa exemplet på kraftfullt politiskt agerande för att uppnå ett mål. Det kan vi göra nu igen.
Hatten av för Energimyndigheten som på eget bevåg dragit igång energisparkampanjen. Kampanjen är den första i sitt slag på decennier, såvitt jag vet. Men det räcker inte. Vi behöver ett politiskt agerande från högsta nivå. Att fortsätta att subventionera det fossila är inte rätt väg att gå. Inte heller att låta offentlig sektor ta smällen.
Begränsa öppettider på shoppingcenter istället för badhus och bibliotek, inför både morot och piska för att minska industrins elanvändning, Facebook ska betala vad elen kostar utan rabatter, öka det ekonomiska stödet till allt som minskar samhällets energianvändning och ersätt förslagen om pristak med riktat stöd till dem som drabbas värst.
Så skulle energibesparingen bli effektiv och rättvis.
