Vi glider fram i en liten båt genom regnskogen i östra Costa Rica. Det är grönt på ett sätt jag inte upplevt någon annanstans. Ogenomträngligt. Jag ser en kajman, hägrar, stora ödlor som halvsover (eller lurar på ett byte) i solen och fåglar vars namn jag inte kan återge.
Tortugero ligger vid landets karibiska kust. Hit går inga vägar. Hit tar man sig med båt eller möjligen med sportplan. Tortugero är en av Costa Ricas många fantastiska nationalparker och landet nämns ofta som ett föredöme när det gäller hur man sköter sin natur.
Regnskogen jag upplevde i Tortugero är sekundärskog. Några decennier tidigare var det skogsbolagen som for fram här och avverkade. Nu anar jag det inte ens. Samma sak med de stora sköldpaddorna. En gång jagades de just på denna plats. Nu vårdas de ömt såväl för sin egen skull som för turismens.
Och det är här det börjar bli riktigt intressant…
För hur är det som Costa Rica genomför möjligt när så många andra länder misslyckas? En anledning är förstås freden. 1949 skrotade man sin militär och därmed fick man också resurser över till satsningar på saker som skola, sjukvård och natur. Och medan grannländerna i Centralamerika hamnade i ständiga krig och oroligheter inom sina gränser och erhöll sitt bistånd i form av vapen och militär rådgivning blev det stöd Costa Ricas fick ett helt annat, och man kunde bygga ett land.
Så här långt är det en enkel och vacker historia och det är nu det blir, just det, komplicerat. Costa Rica är nämligen beroende av turismen för att kunna bevara sina nationalparker istället för att hugga ner skogen, göra den till betesmark för boskap eller söka efter åtråvärda råvaror. Ja, det är samma turism som enligt de allra flesta måste trappas ner rejält, eftersom vi behöver se en betydande minskning av antalet flygresor och de utsläpp som resandet orsakar.
Det här är ett dilemma som vi måste tala om istället för att blunda för och gräva ner oss i skyttegravar och slå varandra i huvudet med argument för antingen det ena eller det andra.
Att den samlade mängden transporter i världen måste minska radikalt är, enligt min mening, självklart. Men kan det vara så att det är bra för både natur och klimat om somligt flygandet fortsätter? Och om svaret är ”ja” på den frågan; hur ska vi kunna avgöra vilka resor som ska prioriteras om vi inte talar om det?
Med Costa Rica i åtanke kan man sedan vända blicken mot utvecklingen i Sverige och vår egen närmiljö. Sedan Ryssland invaderade Ukraina blir man i stort sett idiotförklarad om man ifrågasätter den militära upprustning som äger rum i vårt land. Här är inte platsen där jag avser att argumentera för eller emot vårt försvar eller ansökan om Nato-medlemskap, men om vi inte öppet diskuterar konsekvenserna av vad en stor satsning på vapen och fler stora övningar blir för miljö, för natur, för långsiktig fred eller vad det innebär för möjligheten till global rättvisa sker samma sak som med det uteblivna samtalet om resandet. Ställer vi inte frågan, får vi inte heller något svar.
Den nya regeringen har dessutom valt att skrota miljödepartementet och istället lägga dessa frågor under klimat- och näringslivsdepartementet där Ebba Busch blir chef över klimat- och miljöministern Romina Pourmokhtari.
En välvillig tolkning av detta skulle kunna vara att klimatet och naturen får större tyngd när ekonomiska beslut ska fattas. En avsevärt mindre positiv åsikt är att det nu är slut med dylika hänsyn när nya gruvor, kärnkraft eller hur vi ska hantera vår skog fattas.
En indikation på vad som väntar är att en tredjedel av budgetens reformutrymme, 8,6 miljarder kronor, går till subvention av bensin, diesel och bilresor.
Hur jag än vrider och vänder på de viktigaste framtidsfrågorna kommer jag inte till någon annan slutsats än att det är komplicerat och att allt hänger ihop. I Costa Rica och i Sverige.
Att fortsätta att blunda för smältande glaciärer, avskogning och temperaturhöjningar är lika ödesdigert som att tro att enskilda åtgärder – som att stoppa flygandet – är effektivt och ”rätt” i alla sammanhang. För att då inte tala om den militära upprustning, med åtföljande våld, som riskerar att omintetgöra effekten av konstruktiva åtgärder för natur, klimat och miljö.
Samtidigt som jag skriver dessa rader inleds ännu en klimatkonferens, denna gång i egyptiska Sharm el-Sheikh. Till vilken nytta kan man undra när det fortfarande är så att utsläppen ökar trots alla redan avgivna löften och trots alla larmrapporter om fler och värre effekter på natur och klimat.
Kanske är det dags att ändra upplägget för dessa sammankomster. Ja, möjligen skulle resultaten bli bättre om samtalen om nödvändiga åtgärder för klimatet sammankopplades med dem om fred och nedrustning för att tydligare visa hur allt hänger ihop. Att sedan inget är möjligt på lång sikt utan stärkt global rättvisa borde vem som helst förstå.
Tummen upp:
Martin Luther King och hans fantastiska förmåga att uttrycka sig. ”I medlen finns målen”. Sår vi kärlek får vi kärlek.
Tummen ner:
”Enfråge-perspektivet” eller tunnelseendet om man så vill. Vi måste koppla samman global rättvisa, fred och kampen för natur och klimat.
