Global Granskar: Öst, väst, Ukraina

Del 3: Ukraina

UKRAINA | Imperialismen är kapitalismens högsta stadium, menade Vladimir Lenin, ledare för den bolsjevikrörelse som 1917 störtade den ryska monarkin och lade grunden till Sovjetunionen.

Samme Lenin som hans namne Putin, president för det Ryssland som reste sig ur gruset efter det raserade sovjetprojektet i början av 1990-talet, menade lade grunden för Ukraina som nation. En nation vars existensberättigande står under direkt hot år 2022.

Och anledningen? Det ryska imperiet har tagit till vapen.

Blodbadet på Maidan

Anna Isaieva, doktorand vid Lunds universitet avdelning för Öst- och centraleuropakunskap, tänker tillbaka, till 2014. Till dagarna då Ukrainas ryssvänlige president Viktor Janukovitj störtades till följd av det politiska trycket från befolkningen som samlades på självständighetstorget Maidan i hjärtat av Kiev.

Innan Janukovitj lämnade landet – efter att ha vägrat skriva under det frihandels- och associeringsavtal med EU som låg på bordet i väntan på hans underskrift – hade han kallat in militär och polis att storma torget. Blodbad följde och Ukraina kastades in i en sorg och en kris som tragiskt nog bara blev en försmak på vad som komma skulle åtta år senare.

– För Ukraina har det varit en konstant balans mellan väst och Ryssland och att hitta sin egen väg, att kunna lita på sig själv, säger Anna Isaieva till Tidningen Global.

Delas upp eller slitas itu?

Samtidigt som folket reste sig från Maidantorget intill ihjälskjutna kroppar och raserade demonstrationsläger skyndade sig rysk militär att handla. Krimhalvön och delar av östra Ukraina annekterades samtidigt som massorna i Kiev gjorde sig yttersta för att dra landet västerut.

Det fick den amerikanske historikern och ukrainaexperten Alexander Motyl, vars föräldrar hade emigrerat från ukrainska Lviv, att öppet leka med tanken om det inte vore dags att ”dela upp” Ukraina en gång för alla – för att undvika totalt sönderfall.

Utan östra Ukraina – som Motyl beskrev som ”ett ekonomiskt svart hål” som ”dränerar landet på resurser i likhet med den amerikanska södern” – skulle Kiev slippa ha med kommunister, den ryska minoriteten och regionsromantiker att göra helt och hållet, resonerade han.

”Så objektivt sett, om man föreställer sig Ukraina utan dessa två eller tre provinser, skulle ekonomin automatiskt förbättras. Politiken skulle automatiskt förbättras och Ukraina skulle automatiskt bli mer demokratiskt, rikare, mer välmående och stabilt”, sa Motyl i en intervju med The Atlantic 2014.

Dopet på Krim

Ukraina – och kanske framför allt Krimhalvön – axlar emellertid en viktig del i den ryska legenden, menar Olena Palko, historiker vid University of London och författare till Making Ukraine Soviet. Inte enkom ekonomiskt och geopolitiskt, utan kanske främst ”ur ideologisk synvinkel”:

– Det påstås att den första ryska staten härstammar från Kievriket, en medeltida protostat som i sin största territoriella utsträckning sträckte sig från floderna Oka och Volga i öster till Dnister och Karpaterna i väster, från Finska viken och Ladohasjön i norr till Svarta havet i söder, säger Palko till Tidningen Global.

På Krimhalvön ska prins Vladimir I ha blivit döpt, vilket anses vara den händelse som sådde kristendomens frö i Kievriket och som senare blommade och spred sig till övriga Ryssland:

– I Ryssland åtnjuter ortodoxi status som statsreligion, kyrka och politik är tätt sammanflätade och förstärker varandra. Expansionen av Ryssland till dagens Ukrainas länder började på 1700-talet och var kopplad till uppdelningen av det polsk-litauiska kungariket, säger Olena Palko.

Resten är, som det brukar heta, historia. Ryssland förädlade sin militära förmåga och slipade sina diplomatiska färdigheter i kohandel med Osmanska riket och säkrade på 1820-talet en farled ut i Svarta havet och kunde därmed utropa sig till maritim stormakt.

Hörnsten i ryska imperiedrömmar

Vladimir Lenins myntade teori om ”imperialismen som kapitalismens högsta stadium” stämde väl in på bolsjevikpartiet – enligt det ukrainska revolutionära socialistpartiet. Bolsjevikerna såg den ukrainska oljan och dess vete som oumbärliga inslag i revolutionsbygget och således går det att hävda att naturresurser, mer än något annat, låg till grund för Ukrainas intåg i sovjetsystemet:

– Det är anmärkningsvärt hur alla dessa imperialistiska metaforer återupplivas i samtida rysk propaganda. Det vi ser nu är Rysslands försök att återskapa det ryska imperiet i dess gränser före 1914, säger Olena Palko.
Putins önskan om territoriell expansion, att förnya kontrollen över den politiska och ideologiska kontrollen över halva Östeuropa, är den ryske presidentens ”främsta drivkraft”:

– Och precis som Lenin och Stalin före honom vet Putin alltför väl att hans imperium inte skulle ha någon chans utan Ukraina, säger Palko.

”Den ryska familjen”

När Putin i vargtimmen före den ryska invasionen av Ukraina i slutet av februari ”fastslog” att ”det moderna Ukraina helt stöptes av Ryssland” var det alltså varken någon ny tanke eller en egenmyntad idé.

2012 underströk Putin att ”den ryska världen” var som ”en familj” bestående av slaver, ryssar, ukrainare och belarusier ”som förenades av en delad historia, religion, ett delat språk och kulturarv från Kievriket”.

I slavofilers universum cementerades doktrinen där belarusier och ukrainare är barn till den storryska patriarken på 1860-talet. Den ideologiska bibeln heter Ryssland och Europa, för första gången publicerad 1869 och skriven av naturforskaren och filosofen Nikolaj Danilevskij:

”Europa är inte bara främmande för oss, utan även fientligt. Dess intressen kan inte vara samma som våra och kommer i de flesta fall vara de rakt motsatta”, skrev han.

Redan här, genom Danilevskijs inflytelserika narrativ, befästes bilden av ett hotat och gudsvälsignat imperium – som hade löpt stor risk att imploderas av tsar Peter den Stores sociala reformer och försök att ”västernisera” Ryssland.

”Det tredje rom”

Tsar Peter var utbildad i Europa, hade levt och upplevt den västerländska kulturen och lät sig under sitt reformkorståg av Ryssland inspirerades av västeuropeiska rådgivare och försökte förbjuda arrangerade äktenskap (en norm inom den ryska högadeln på 1700-talet) samt ökade statens inflytande över medborgare ifråga om skatter och lagar.

Men det var framför allt på det andliga planet, i det kulturella och närmast rasbiologiska, som Danilevskij tillsammans med andra dåtida slavofiler såg ”västerniseringen” som ett direkt hot mot rysk identitet.

En statisk identitet, en Kremlstödd hederskultur och en världssyn med begränsat rörelseutrymme där universums mitt förblir ryskt territorium, enligt civilisationsforskaren Arnold Toynbee:

”Ryssland är en stat av bysantinsk typ där kyrkan kan vara kristen eller marxistisk – så länge den underkastar sig att vara det sekulära regeringsverktyget. Under hammaren och skäran såväl som under korset är Ryssland fortfarande ’Heliga Ryssland’ och Moskva är fortfarande ’Det tredje Rom’”, skrev han.

Väst ­– ”dekadent och förtappat”

Att västvärlden i ryska ögon är en politiskt dekadent och moraliskt förtappad avgrund där få barn förtjänar att växa upp är heller ingen tanke som gick i graven med 1800-talsslavofiler eller stalinister inom sovjetsystemet.
Samma ideologiska refräng går igen bland många västeuropeiska missnöjespartier på den yttre högerkanten, däribland Sverigedemokraterna.

Och näst på tur i västs ”dekadensifiering” av sin omvärld stod Ukraina. Natomedlemskap, hbtqi-rättigheter och frihandelsavtal med EU samtidigt som Vladimir Putins konservativa ideologi draperat Kreml i idén om hotet mot ”det ryska folket”.

Paul Robinson, historiker med fokus på Ryssland och Östeuropa, har i sin bok Russian Conservatism dock problematiserat bilden av västvärldens syn av rysk och sovjetisk ideologi och självbild. Det blir alldeles för enkelt att bara implementera plattityder och begrepp som fungerar i beskrivning i västerländska politiska tendenser på rysk nutidspolitik utan att sätta in i dessa i historiska sammanhang, menar han.

Och fastän det i hög utsträckning finns centralasiatiska arbetsmigranter med dubbla medborgarskap med i de ryska militärkolonnerna – och bland de stupade – råder det ingen tvekan om att Ryssland från högsta politiska ort ser ett behov av etnisk russifiering:

– Tanken blir mer: ”Vi borde ge upp de här euroasiatiska och göra det motsatta och bege oss till de basala ryska gränserna. Istället för att ha invandring från Centralasien borde vi dra in de ryssar som bor utomlands.” Ryssar som lever i Ukraina, Kazakstan och andra länder och föra in dem i en förträfflig isolering, sa Robinson i en intervju med Democracy Paradox.

Isolering pågår

I praktiken är det vad som nu sker i Ukraina. Ett isoleringsprojekt, en politisk realitet som beskrevs som metafor redan 2006 av den ryske författaren Vladimir Sorokin, i dennes framtidsdystopi I det heliga Rysslands tjänst.
Vad som började hända 2008 i Georgien. Därefter i Luhansk, därefter i Donetsk 2014. Och sedermera på Krimhalvön. En följd av tidens gång, av det nya geopolitiska läget där stormaktspolitiken och svulstiga härskarambitioner – främst personifierade av USA, Kina och Ryssland – blivit nytt mode.

I de ryskstödda utbrytarregionerna Abchazien och Sydossetien placerade rysk militär ut gränsmarkörer ”var de ville, när de ville”, skriver vetenskapsjournalisten Jessica Wapner i sin bok Wall Disease.

Men i Ukraina vrids inte bara tillvaron ur led av oinbjudna gränsmarkörer, här pinas även av befolkningen av historiens piskande vingslag.

11 miljoner flyktingar

Enligt FN har Rysslands invasion och krigföring i Ukraina gjort 6,5 miljoner till internflyktingar. Ytterligare fyra miljoner har korsat gränser till närliggande länder.

Under andra världskriget, när Ukraina invaderades av Nazityskland, beräknas uppemot två miljoner ha dödats, varav många i koncentrationsläger som Auschwitz i sydöstra Polen. I ett ungdomscenter nära museet som uppförts över koncentrationslägret har ukrainska flyktingar erbjudits tak över huvudet för.

– Vi har ännu ett krig i Europa och vi räddas av det här stället, sa ekonomen Pavel till nyhetsbyrån Reuters.

”Putin – Europas oligark”

Historien som upprepar sig. Ledare som trampar i upptrampade politiska sumpmarker. Anna Isaieva såg det redan 2014, när desperata människor sökte skydd och skadade vårdades i Sankt Michaelkatedralen.

I samma tempelsalar som lokalbor uppsökte när mongoliska horder invaderade Kiev för 800 år sedan i samband med belägringen 1240.

Väst bär ett stort ansvar för att situationen i Ukraina efter 2014, med den ryska annekteringen av östra landsändar och Krimhalvön, har fått eskalera till det krig och den mänskliga tragedi som vecklat ut sig under 2022. Svaret finns i kohandeln, i vältvunna ekonomiska nätverk och ryska investeringar som rotat sig djupt ner i västeuropeiska lundar.

– Putin bryter mot alla internationella regler och normer, det visade han i Georgien 2008, och igen i Ukraina 2014. I Europa finns ryska pengar överallt. Putin är traktens översittare, som kommer att fortsätta driva framåt tills han stoppas, säger Anna Isaieva.

* * *

Läs även övriga delar i artikelserien – Solens barn blir kanonmat i Ukraina och Den starkes rätt

* * *

LÄS ÄVEN:
Ukraina kan spränga Pandoras ask
Vad är Belarus roll i Rysslands Ukrainainvasion?
Vapen till Ukraina: ”Likhetstecken mellan solidaritet och militarism”