Har du hört talas om krill? Ja, det har du säkert, men förmodligen är det inte något du går och tänker på dagligen och stundligen. Men krill är ”många och mycket”. Man beräknar att människans samlande biomassa uppgår till ungefär 60 miljoner ton. Motsvarande siffra för krill uppskattas ligga någonstans mellan 350 och 600 miljoner ton. Väljer man medelvärdet, 475 miljoner ton, innebär det att havens samlade mängd krill väger åtta gånger mer än vad alla människor på vår planet gör tillsammans.

Så varför denna något kryptiska inledning om ett litet kräftdjur som kan bli 6 centimeter lång och väga 2 gram som mest. Jo, krill är nyckelföda för djur som pingviner, valar, sälar och fåglar i Antarktis. Dessutom hjälper de till att binda koldioxid när de först äter växtplankton vid havsytan och sedan uträttar sina behov nere på botten.

Nu hotas krillen både av klimatförändringar och att den fiskas alltmer i Antarktis på de platser där den är synnerligen viktig för balansen i ekosystemet. Förvisso liten alltså, men med tanke på mängden och betydelsen är det nog hög tid att ägna krill lite mer uppmärksamhet.

Egentligen är det inte krill jag vill skriva om utan just de proportioner som nyheter får i media och hur urvalet påverkar oss och våra handlingar. Inget ont om Skansens lappuggla Percy (jag tycker om ugglor av alla slag), men hur mycket tid har inte media lagt på denna enda fågel – som har rymt och fångats in – vars främsta syfte är att finnas till för att vi människor ska kunna betrakta den i fångenskap?

Någonstans i mitt huvud väcks lusten att göra en jämförelse, likt den med den samlade biomassan, mellan medias vilja att skriva om sådant som är viktigt för hela världen och det som i sammanhanget inte kan kallas för något annat än en futtighet.

En vuxen lappuggla väger en så där 1,1 kilo och den som är lite bättre på matematik än jag, kan ju försöka räkna ut hur många ”spaltmeter per kilo” det blir och på så vis jämföra uppmärksamheten Percy fick med den som den (i somliga vatten) hotade krillen får.

Så långt kommen i mina funderingar hamnar jag i den infekterade frågan om det svenska snuset och vad det ska kosta att stoppa in en prilla under läppen. Mycket strålkastarljus har denna fråga fått i media och en sverigedemokrat utbrast upprört häromdagen att man inte kan lita på EU:s löften om det svenska snusets framtid. Nu krävde han av regeringen att man skulle se till att få denna garanti på papper, ty så allvarlig är frågan om denna nationalklenod enligt många.

Jag har inget emot att man snusar och stoppade själv några prillor under läppen under min korta och föga framgångsrika, ishockeykarriär, men proportionerna. Den 21 november skrev jag här på ledarsidan om den brist på koleravaccin som, bland annat, har sin grund i att läkemedelsföretagen tagit fram alldeles för mycket covidvaccin (som dessutom har snedfördelats). Något som är katastrofalt för flera av de 29 stater som har drabbats av kolerautbrott i höst.

Gör en liknande jämförelse här. Hur har media uppmärksammat det hotade snuset och hur har man tagit upp underlåtelsen att ta fram tillräckligt med koleravaccin?

Resultatet lär bli nedslående.

Och vill man fortsätta att granska proportionerna är svälten som torkan nu orsakar i Somalia, där flera hundratusen människor riskerar att dö inom några månader, ännu ett sorgligt exempel på medias nyhetsvärdering.

En fråga som borde ställas i det här sammanhanget är hur den nya inriktningen på vårt bistånd, som bland annat innebär att svenska företag och svensk handel ska gynnas i större utsträckning, kommer att drabba vårt stöd till katastrofer i allmänhet och den i Somalia i synnerhet.

Till diskussionen om proportioner får vi alltså lägga den om perspektiv.
Att reflektera över proportionerna i media och ur vems perspektiv nyheterna presenteras blir, enligt min mening, allt viktigare. Varför skriver man så mycket om en förrymd lappuggla och så lite om den krill som är ett fundament för livet på jorden? Varför får det inte större uppmärksamhet att det svenska biståndets nya inriktning blir närhet och vinst istället för omtanke och solidaritet?

Är det en medveten taktik för att dölja något eller orkar vi nyhetskonsumenter inte ta till oss information som inte kan förpackas i sentimentalitet, glamour eller direkta ”hot” mot vår personliga existensen här och nu? Något som alla artiklar och reportage om gängkriminalitet och höjda el- och bränslepriser i så fall är tydliga exempel på.

Och, till sist, vad får det här för konsekvenser för vår världsbild och hur vi väljer att agera och konsumera? Kanske en värld som blir allt mindre, samtidigt som egoismen och trångsyntheten ökar, trots den ständigt ökande mängd information som finns att tillgå