Toleransparadoxen (Karl Popper, 1945) innebär att tolerans inte kan vara total, för då leder den till intolerans, eftersom de intoleranta tar över. Paradox.

Diverse världshändelser handlar just om yttrandefrihetens gränser och vad vi ska tolerera från de intoleranta. Först har vi den långa diskussionen om moderering i sociala medier, inte minst från Elon Musks ”Twitter files”, där diskussionerna runt covidmoderering och avstängning av Donald Trump med mera urartat i en rätt hätsk stämning, där ena sidan anklagar den andra för censur, medan andra sidan tycker den första är nuts. 

Och nu har koranbränningen tagit sig absurda dimensioner. Själv har jag ju landat i att jag inte tycker hatmanifestationer ska tillåtas i bostadsområden eller nära skolor, där minderåriga tvingas passera. Det betyder inte att Rasmus Paludan med flera ska förpassas till en fårahage – det går utmärkt att hata i en stadskärna, till exempel, och därmed är yttrandefriheten skyddad. Men det hade ju dock inte räddat Sverige från Turkiets vrede, och då är frågan förstås om svensk lag borde ha varit annorlunda skriven. Skulle det ha funnits förbud mot Paludans manifestation mot Turkiet?

Hur gärna jag än vill att Sverige ska gå med i Nato kan jag inte komma fram till något annat än ett nej. Det måste vara tillåtet att elda böcker på publika platser. Vi ska inte återinföra lagar om hädelse.
Istället är det Turkiets och andra länders reaktioner vi bör “intolerera”, och stå upp för vår yttrandefrihet. Det behöver vara färdigkrumbuktat för Turkiet nu. Och jag är rätt övertygad om att efter deras val i maj kommer USA att se till att de ändrar sig. Om inte så är det så.

Men det är skillnad på vad som är brott och vad som är fel. Paludans agerande är förstås fortfarande rakt igenom avskyvärt, och förtjänar fördömande. 

I en helt annan ände av toleransparadoxen befinner sig påve Franciskus, som har att styra en kyrka som halkat ganska långt efter den allmänna opinionen även bland katoliker, i frågor som hbtq, aborter, preventivmedel, sex utanför äktenskapet. En solklar majoritet amerikanska katoliker är till exempel för samkönade äktenskap.

Hans dilemma är förstås att han inte kan ändra på vad Bibeln säger, men han har valt att istället ändra hur budskapet framförs. Han riktar skarp kritik mot biskopar som förespråkar lagar mot homosexualitet, eftersom det är skillnad på ”synd” och ”brott”, och han predikar inklusion istället för fördömande. Han menar att istället för att fokusera på aborter bör kyrkan arbeta för jämställdhet och mot fattigdom. Utan att ändra några av kyrkans fundamentala ställningstaganden navigerar han bort från intolerans och mot tolerans.

Och det kanske är där vi hittar som mest rätt. 
Jag försöker alltid lyssna på alla – även på dem jag inte alls håller med. Och när jag lyssnat försöker jag förstå. Det räcker inte med att bara höra utan att reflektera. 

Det är rätt få åsikter jag inte kan acceptera, men de finns förstås: rasism, hbtq-hat, sexism, för att ta några. 

Och dem ska vi inte tolerera. Alls. Intolerans för toleransens skull.