Fascismen är idén om den starkes rätt. Ekofascismen är en förlängning av idén om en naturens lag som ger människor med makt och styrka rätt att överleva. I svenska skogar träffas vita män för vildmarksaktiviteter och prepping, kryddat med hyllande av makthierarkier, toxisk maskulinitet, nationalism och rasbiologi.

Expo rapporterar om en träff för nya högerextrema nätverk, varav ett nätverk med aktivister från nazistiska Nordiska motståndsrörelsen kallar sig “Granskogsfolket”. Detta får religionsvetaren och författaren till boken Granskogsfolk, David Thurfjell, att beklaga läget och tänka att Harry Martinsson vänder sig i sin grav.

Harry Martinsson skrev en gång en dikt om svensken som ett granskogsfolk, som från vagga till grav uppsöker skydd under de ”skuggande sagor, som bara kan berättas av granar”. Thurfjells bok handlar om den sekulariserade mainstreamsvensken som har valt naturen istället för annan andlighet och som söker det inre lugnet ensam under skogspromenaden.

Medan Eyvind Johansson, som delade Nobelpristet med Martinsson 1974, var klarspråkig antifascist, så rörde sig Martinsson oftare i eskapismens och nomadismens undflyende existentiella melankoli. Han reser i naturen, världen och rymden: nästan alltid bort. Jag tänker på omslagsbilden till Henrik Berggren och Lars Trägårdhs bok Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige. Boken pryds av en ensam tall mot ett vidsträckt skogslandskap och handlar om svenska individer drivna av självtillräcklighetsideal som outsourceat det mellanmänskliga till staten.

Jag undrar: Vad är det med den svenska varianten av naturromantik? Vad är det med viljan att försvinna in bland granarna, att bli ett med naturen på ett sätt som ska innebära att aldrig någonsin behöva stöta sig med någon människa, helst knappt ens någonsin stöta ihop med någon annan människa.
Vad är det med neutralitetslängtan, konflikträdslan, svårigheten att sätta gränser? Vad är det med samtalsklimatförnekande svenskar som har så svårt att erkänna högerextremismen som ett problem? När är det dags att kliva ut ur skuggorna, bygga gemenskaper utan nationalism, men inse att möten med andra människor innebär kravet på att kunna möta och bemöta olika åsikter.

På Förintelsens minnesdag den 27 januari sände Omställningsnätverket en livestream med samtal om hur omställningsrörelsen kan möta en framväxande ekofascism. Det har varit en del stormiga turer runt nätverket där en inkluderingslängtan har medfört att företrädare för omställningsrörelsen, av vad som förhoppningsvis var okunskap, medverkade i en video som den högerextrema mediekanalen Exakt 24 gjorde om Omställningsrörelsen, och senare själv delade videon som följs av en uppmaning om att skänka pengar till videokanalen. Men kanske kan rörelsen äntligen sluta upp kring ett erkännande av framväxande högerextremism och återkomsten av organiserad antisemitism som ett verkligt problem.

I Omställningsnätverkets livestream pratade Hillevi Helmfrid om överlappet mellan delar av omställningsrörelsens narrativ och ekofascismens naturvurm, som dock i det senare fallet handlar om vilja till ren natur för ett utvalt ariskt renblodigt fåtal. Hon beskrev ekofascismen som att den har ett grönt skal över en brun kärna.

Helmfrid pratade om vikten av att känna igen ekofascistiska tankefigurer. Några vanliga sådana kretsar kring överbefolkning, där rasifierade människor beskrivs som problemet eller som orsak till miljöproblem. Sådana tankar fanns bakom masskjutningarna i Buffalo, New York och i El Paso, Texas, liksom bakom terrordådet i moskén i Christchurch på Nya Zeeland. Ibland framställer ekofascisten hela mänskligheten som ett virus, undantaget icke normbrytande hälsosamma vita människor inom den egna nationen.

Tankar om en vit ras som naturligt överlägsen och tankar om kulturell, genetisk och kroppslig renhet är andra tankegångar som återkommer i ekofascistiskt material. Lösryckta meningar om hälsa och naturlighet kan lätt delas vidare av personer som inte alls inser vilket annat tankegods de legitimerar.

Men en längtan efter det naturliga livet får aldrig bli en naturromantisk renhetslängtan, för där kryper genast nationalromantik och hälsofascism in. Omställning är inte en fråga om kroppslig renhet utan är en global angelägenhet där minskad fattigdom och skolor, inte minst för flickor, stabiliserar befolkningstillväxt och ger resurser till hållbarhet.

Det gäller att syna narrativ, innehåll och avsändare av budskap. Att till exempel dela poster som enbart går ut på att det bara är gamla, redan sjuka eller överviktiga som har dött av covid-19, underförstått att det då inte gör så mycket för att de ändå ska dö snart eller rentav har förtjänat det – detta är ett annat exempel på ekofascistiskt tankegods där egen renhet, styrka och naturens lag trumfar medmänsklighet, solidaritet och maktanalys. Du känner igen den nazistiske eller ekofascistiskt orienterade avsändaren av sådana budskap på det förakt mot svaghet eller normbrott som riktas mot ”tjockisar” och ”gnällbögar” som inte har tagit sina vitaminer, tränat och vårdat sitt immunförsvar, för att citera ur en kommentar på en sida för ett gym för nationalister och patrioter. Ett kommentarsfält uppblandat med träningstips, hälsoråd och rekommendationer om filmer om Adolf Hitler.

Det gäller för omställaren att inte förlora sig i eskapistiska drömmar om det egna rena naturvänliga livet utan att ständigt minnas vilka som har möjlighet till detta liv, och vilkas liv som hotas först i klimatkrisen. För den som på allvar tar in att vi är en enda gemenskap på en planet handlar omställning lika mycket om politik för omfördelning av makt och resurser, som om egen resursminimering.

I det ekofascistiska tankegodset är ”globalismen” en idé om en judisk världselit som styr allt möjligt, från bankerna till WHO. För omställare förankrade i den verkliga jordens mylla är globalism en utgångspunkt för global klimatkamp. Där hittar vi kraft bland både granar och grannar för att både odla potatis och studera samband mellan kolonialism, kapitalism, skövling och ökenutbredning i andra delar av världen.
Kanske är vi många som känner igen oss i Hillevi Helmfrids beskrivning av en växande insikt om att aktiv antisemitism, nazism och fascistiskt tankematerial faktiskt har återkommit.

Jag tänker på den 7 juni 2022 när jag, en överläkare från SKR och en präst slog följe efter samverkan kring ett seminarium i Helsingborg, blickade ut över den vackra kuststaden och utbytte några ord om vad vi kände till om staden. ”Inte så mycket”, sade jag, ”förutom att jag vet att här finns här finns en hel del organiserade nazister”. De andra lät lite som att jag skämtade och jag tänkte då att de (ännu) inte delade den där tunga känslan av en insikt om allvaret i svensk högerextremism. Med på samma seminarium var också Ing-Marie Wieselgren, men hon hade redan åkt vidare med tåg mot nästa uppdrag. En månad senare var hon död, mördad i Visby av en svensk högerextremist.

Tumme upp:

Omställningsrörelsens livestream med Hillevi Helmfrid finns att se i efterhand för den som missade.

Tumme ner: Över 12 000 har gillat Facebooksidan De fria, som lockar med kritik mot bankväsendet, men styrs av en förintelseförnekare.