Det är en blöt vårvinter, denna februaridag. Det var det även för tre år sedan, vid den här tiden, och många åkte därför till Italien över sportlovet, och det var startpunkten för när allt förändrades. 

Vi klövs mellan dem som ville glömma pandemin och leva som vanligt och dem som var livrädda. Mellan dem som litade på myndigheterna och dem som gjorde sin egen research. Och så småningom mellan oss som förespråkade masker och det stora flertal som lyssnade på Folkhälsomyndigheten.

Jag insåg rätt snart att vi som var tidiga maskförespråkare inte hade någon vänster-höger-inriktning, eller ens någon gal–tan-inriktning. Vi var istället de som i huvudsak fick våra nyheter från andra länder än Sverige. I maskpropagerande grupper fanns både vänsterpartister och sverigedemokrater.

Var står vi i dag? Sveriges lösa strategi kostade liv, å ena sidan. Å andra sidan var det i retrospekt rätt att hålla skolorna öppna – och det tror jag de flesta håller med om. Det var också bra att vi aldrig hade obligatoriska nedstängningar. Vår infrastruktur som glest befolkat land där många kan jobba hemifrån, där vi inte lever i generationsboenden och inte är vana att hänga på barer och restauranger eller hemma hos varandra på kvällarna, hjälpte förstås till.

Vår besatthet av handtvätt var förstås kraftigt överdriven, och det gäller särskilt när det gäller att desinficera förpackningar innan vi tog i dem. Det trista är att när informationen om att risken för smitta genom att ta på samma yta var i princip noll kom fram gjordes inget åt det.

Folkhälsomyndigheten – inte bara i Sverige – fortsatte propagera att handtvätt var A och O, trots att vi visste att det var genom att vi andades in andras utandningsluft som viruset till nästan hundra procent spreds. 
På samma sätt vägrade svenska Folkhälsomyndigheten långt längre än något annat lands myndigheter – utom i diktaturer som Belarus – säga att masker faktiskt hjälpte genom att sila bort merparten av de droppar viruset spreds genom. Hur många liv kostade det?

Den 6 juli 2020 skrev jag: ”’Munskydd behövs inte i vanliga situationer ute i samhället, då är det bättre att hålla avstånd till andra människor och att vara noga med att tvätta händerna’, skriver Folkhälsomyndigheten, fortfarande i dag, efter att världen svängt helt.”

Det är än i dag svårbegripligt att det skulle ta Sverige ytterligare ett halvår innan man vagt erkände att munskydd faktiskt kunde rädda liv. I dag skriver de utan att skämmas: ”Munskydd används för att skydda omgivningen från de smittämnen som kan spridas med utandningsluft när bäraren till exempel pratar, hostar eller nyser.”

Sverige är något mindre än Finland och Norge tillsammans. Sverige har i dag haft 23 563 döda i covid-19, Finland 8 821 och Norge 5 152, det vill säga att Sverige nästan har haft dubbelt så många per capita. 
Borde vi inte utvärdera varför? Inte för att skuldbelägga, utan för att lära oss. Varför bestämde sig Sverige som enda västland i världen för att gå en helt egen väg? Vad var det som fick våra förtroendevalda att lita blint på våra inhemska experter och helt bortse från resten av världen? Finns det något att lära oss inför nästa kris?

Något som har slagit mig ofta, när jag har följt covid-debatten inom och utanför Sverige, är hur närmast plikttroget vi sluter upp för våra ”experter” även när de kritiseras av en nästan samlad världsexpertis, medan en stor del av befolkningen i många andra länder gör precis tvärtom, och vägrar tro på dem ens när de har nästan all vetenskap på sin sida. Under de många månader jag skrev att masker hjälper, innan Folkhälsomyndigheten ändrade sig, fick jag inte sällan feedbacken att jag var illojal. Att jag borde “ställa upp” på Sveriges sida.

Det säger en hel del om oss som folk. På både gott och ont. En svensk tiger. Och lyder.