KOSOVO–SERBIEN | Sedan Kosovo och Serien i februari enades kring en överenskommelse – enligt EU:s utrikeschef Joseph Borell ”ett viktigt steg” mot normalisering – har åsikterna om vad detta egentligen innebär gått isär. Detsamma gäller konflikten och dess ursprung: historieskrivningen i Serbien och Kosovo skiljer sig drastiskt. 

”Ett kvarts sekel har gått och rättvisa för kosovoalbaner som föll offer för Serbiens folkmord sent 90-tal dröjer ännu. När vi under 2023 når 25 år [sedan kriget] verkar fred genom en överenskommelse på en bit papper illusorisk och utan verklig rättvisa. Är rättvisa aldrig på agendan för västs sändebud?” skrev Kosovos före detta utrikesminister Meliza Haradinaj på Twitter den 6 mars. 

Hon  får mothugg och anklagas för att utkräva ansvar från fel håll: det är Albanien som skall hållas ansvarigt för att inte ”ta vår [Kosovos] sida och bli vår talesperson”. Majoriteten av befolkningen i Kosovo är kosovoalbaner och tillhör samma folkgrupp som majoritetsbefolkningen i grannlandet Albanien. Meliza Haradinaj svarar att Albanien inte kommer att ta ställning för Kosovo i nuläget. Hon hävdar att att väst ”möjliggör en normaliseringsprocess” mellan Kosovo och Serbien genom att ignorera de krigsbrott som Serbien utsatte kosovoalbaner för under kriget för 25 år sedan.

Infekterad fråga

Å andra sidan argumenterar pro-serber för att Kosovo är en serbisk provins – vilken är den retorik som regeringen i den serbiska huvudstaden Belgrad konsekvent har använt de senaste 25 åren. 

”Avtalet som Tyskland och Frankrike pressar Serbien att skriva under skulle tillåta att Kosovo blir medlem i FN, (…) och Unesco, trots att kosovoalbaner har förstört mer än 150 kyrkor och kloster”, skrev Boris Malagurski, serbisk-kanadensisk filmskapare, på Twitter den 27 februari – samma dag som avtalet skrevs under. Enligt artikel fyra i avtalet ska Serbien sluta blockera Kosovos försök att bli medlem i internationella institutioner – som nämnda FN och UNESCO. 

Liksom Meliza Haradinaj får Boris Malagurski mothugg för sina pro-serbiska åsikter. Frågan är minst sagt infekterad. 

Mellan den 28 februari 1998 och den 11 juli 1999 utkämpade Kosovo och Serbien ett blodigt krig, som var en del av Balkankrigen och Jugoslaviens upplösning på 90-talet. När Jugoslavien fortfarande fanns var Kosovo en albansk-dominerad region i det annars ortodoxa Serbien. I takt med att Jugoslavien föll samman ville också Kosovo uppnå självständighet. Det ville – som bekant  – inte Serbien veta av. Konflikten har sedan pendlat fram och tillbaka, även om Kosovo med hjälp av det internationella samfundet utropade sin självständighet 2008.

Medan majoriteten av EU erkänner Kosovo som en självständig stat finns det fem undantag: Spanien, Slovakien, Cypern, Rumänien och Grekland. I exempelvis Spaniens fall är det av högst själviska anledningar i och med att man själv kämpar mot att regionen Katalonien ska bryta sig loss. 

Symboliskt steg närmare att begrava stridsyxan

Så sent som i slutet på december 2022 hade konflikten mellan de båda rivaliserande länderna blossat upp på nytt. ”Kosovo och Serbien står på randen till konflikt igen. En till våldsam sammandrabbning är det sista USA och EU behöver”, skrev The Economist då. Liknande rubriker gick att läsa i flertalet stora medier.

Men istället för konflikt har de båda länderna tagit ett symboliskt steg närmare att begrava stridsyxan. Huruvida det i realiteten ska visa sig effektfullt återstår att se. Bilder från förhandlingarna visar Serbiens president Alekandar Vucic och Kosovos premiärminister Albin Kurti på varsin sida av ett stort ljust träbord, med kaffe, fat med småkakor på och några burkar Coca ola zero mellan sig. Nya samtal om hur man ska gå vidare väntar i mitten på mars i Nordmakedonien. 

Avtalet som undertecknades den 27 februari förhandlades fram med hjälp av EU, USA och Storbritannien. Ända sedan Kosovo utropade sig självständigt 2008 har EU medlat i samtal mellan de båda parterna, som båda hoppas gå med i EU på sikt. Men det har gått mycket trögt och det här är, enligt EU:s utrikeschef Joseph Borell, den första gången som samtalet inte bara handlat om att släcka bränder. Men även om man nått en viktig överenskommelse är det ännu viktigare att det man kommit överens om implementeras, påpekade Borell, enligt Euractiv.

Enligt överenskommelsen i elva punkter ska Kosovo och Serbien normalisera och förbättra sina kyliga relationer. I detta ingår att erkänna varandras flaggor, id-dokument och symboler. Samarbetet ska fördjupas på en rad områden: ekonomi, forskning, hälsa, mellan rättsvårdande myndigheter och miljöskydd. Men även framåt kommer EU att finnas med som medlare i känsliga frågor. 

Avtalet riskerar att misslyckas

Avtalet får i mångt och mycket ses som en kompromiss där båda sidor har givit och tagit: medan Kosovo förbinder sig att formalisera den Serbisk-ortodoxa kyrkan i serbiskt dominerade områden längs med gränsen, har Serbien förhandlat med Kosovo som om det vore en suverän stat och man har också förbundit sig att etablera diplomatiska relationer (The Parties shall exchange Permanent Missions. They shall be established at the respective Government’s seat, artikel 8 I avtalet). 

Enligt experter som Al Jazeera pratade med inför undertecknandet riskerar avtalet att misslyckas uppnå verklig förändring. Framförallt på grund av att det inte adresserar vad som kan ses som pudelns kärna: ett ömsesidigt erkännande av varandras status som suveräna stater. 

Att det är för tidigt att ropa hej visar kommentarer från Serbiens nationalistiska president tydligt. Vucic avfärdade även samtalen som att de inte vore någonting särskilt.

”Vi har ingen färdig plan än. Vi måste sätta oss ner och arbeta på planen”, ska han ha sagt till lokal media, enligt Euractiv. På Instagram postade Aleksandar Vucic en bild från förhandlingarna med texten ”ingen kapitulation”. På samma bild lutar sig EU:s utrikeschef Joseph Borell fram och tar sig om huvudet – en gest som på sociala medier har tolkats som ett tydligt tecken på frustration.