Förhandlingar. För att skapa fred. Känns det som något meningslöst? I så fall har vi att se fram mot ett krig som varar år efter år efter år. Med ytterligare någon miljon döda som resultat – förutom de som överlever med fysiska och psykiska livslånga skador.

I Sverige tycks de flesta – nästan alla – som offentligt uttalar sig om kriget hellre se det sistnämnda än att ens antyda behovet av fredsförhandlingar. När någon yppar begreppet ”förhandlingar” går nästan hela truppen av ledarskribenter, krigsexperter, politiker och tyckare till anfall. Och jävlar vad man anfaller…

Det har kommit ut en balanserad bok som retar gallfeber på de som tagit sig rollen som recensenter i tiden. De där recensenterna tycks inte kunna läsa, inte vilja se vad där står utan använda recensionen i retoriskt syfte.  Även de som vanligen besitter läskunskap – som till exempel Göran Rosenberg – ägnar sig åt medvetna missförstånd för att göra recensionen till en anklagelseakt.

Boken, som heter Illusionen om den amerikanska freden, är skriven av Frida Stranne och Trita Parsi. Författarna har inget till övers för det ryska militära kriget i Ukraina, det finns inte ett uns av försvar för Putins agerande. Men det är tydligen alltför hemskt att försöka sätta in utvecklingen i ett större sammanhang – inte för att försvara men för att förklara. En hygglig vetenskaplig metod…

Varför blev det så här i den svenska debatten? Kanske kan rädsla förklara. Inte främst rädsla för Ryssland utan för att bli anklagad för att gå Kremls ärenden. Det hela sjösattes i mer burdus form av den tidigare försvarsministern, Peter Hultqvist, i ett tal i Sälen redan 2017. Då utmålades var och en som framförde kritik av värdlandsavtalet mellan Sverige och Nato som gående fiendens ärenden. Där och då började den retorik som skulle få inte bara kritiker att tystna, utan all debatt att ställas in. Ett drag av samma modell som Putinregimen använder för att tysta kritiker.

När världen i övrigt kan tala om behovet av ingångar för förhandlingar så uppfattas det som något närmast fientligt i den svenska debatten – jag höll på att skriva ”den svenska ankdammen”. När Zelenskyjs rådgivare Mychajlo Podoljak nu föreslår en rysk demilitariserad zon vid gränsen till Ukraina så väljer jag att se det som ett litet, litet uns av nystan till det som till slut, trots allt, kommer att bli förhandlingar.

Om förhandlingar inte kommer till stånd kommer kriget att pågå i åratal och kanske avslutas först efter ett kärnvapenkrig. En del tycks hellre riskera det än att ta ordet förhandling i sin mun. Allt medan uniformsförsedda experter, på behagligt avstånd från sönderskjutna underliv och sprängda skallar, placerar in antalet döda i sina excelkolumner som vore det ett dataspel. Världen är galen.