Åsikter grundade i bristande respekt för mänskliga rättigheter och mänskligt värde har ett uppsving just nu. Nyligen godkände Ugandas president Yoweri Museveni en anti-hbtq-lag som bland annat kommer leda till dödsstraff för homosexuella. I Iran riskerar de kvinnliga journalister som rapporterat om Mahsa Aminis död dödsstraff utan att ha fått en riktig rättegång. I Spanien har extremhögern nyligen vunnit jordskredssegrar i lokal- och regionalvalen. I USA revs Roe v. Wade-domen upp förra året, med en stor minskning av antalet aborter som följd.

Här hemma i Sverige valde vi förra året en regering som förlitar sig på Sverigedemokratiskt stöd och som inom kort planerar att påbörja en utredning om ökad återvandring.

Varifrån kommer drivkraften att göra så stor skillnad på människor baserat på sexualitet, kön, hudfärg och/eller etnicitet? Vad är det som gör att världen tycks röra sig åt fel håll i frågor som rör människors rätt att vara just människor? Frågorna är stora och svåra – om inte omöjliga – att svara på, men ställer vi dem inte riskerar vi att utvecklingen fortsätter åt ett alltmer människofientligt håll.

Ska man försöka sig på ett svar skulle en del i det kunna vara att vi helt enkelt har glömt bort hur man är människa. Vi har byggt en magnifik och obegriplig värld av teknologi och pengar, utveckling och tillväxt – och i vår framgångsiver tappat bort vad det egentligen innebär att vara människa.

Det handlar inte om vem som har mest pengar eller prylar när den dör. Vi har förmågan att skapa ett människovänligt samhälle, i egenskap av just människor. Men vi har inte slipat de verktyg vi behöver för att kunna må bra tillsammans utan istället byggt en värld med fokus på individualism och makthierarkier.

Det gör att vi blir dåliga på att hantera motgångar, för att vi helt enkelt inte övat på det på ett konstruktivt sätt. Extra svårt blir det när det sker i så stor skala att den är svår att greppa, som en global pandemi eller klimatförändringar. När motgången väl kommer vet vi inte hur vi ska hantera den rädsla och osäkerhet som oundvikligen följer, vilket tenderar att leda till ett skuldbeläggande istället för att se samarbetspotentialer.

Utmaningen ligger i att hitta tillbaka till vår förmåga att ta hand om oss själva och varandra på ett sätt som gör oss mer robusta för förändringar och mindre benägna att gå in i konflikt. Människan har en fantastisk förmåga att samarbeta, känna empati, lyssna och sätta sig in i en annan varelses upplevelse. Om vi kan låta den förmågan styra istället för rädslan och känslan av utanförskap och otillräcklighet kan vi vända den utveckling som sker just nu.

Det finns gott om litteratur och forskning om vad en människa behöver för att må bra på såväl individ- som gruppnivå. Att styra om utvecklingen åt ett mer människovänligt håll kommer ta tid, men om vi klarat av att bygga en osannolik högteknologisk civilisation borde det inte vara en orimlig idé att vi också kan bygga en människovänlig sådan. Vi har ju faktiskt redan verktygen för det. Låt oss tillsammans skapa en värld där vi värnar om varandra och hanterar motgångar med utgång i våra styrkor som människor snarare än våra svagheter.