De finns där säkert, men bland alla hyllningar och glädjeyttringar över att Sverige ”äntligen” släpps in i Nato och att vår säkerhet nu ska öka, har jag svårt att hitta några kritiska frågor. Till och med en kommentar om att svenska företag är glada över att få tillgång till den turkiska marknaden får passera utan motfrågor. Men visst är det väl så att det turkiska medlemskapet i EU skjutits upp grund av brist på respekt för mänskliga rättigheter och demokrati…
Nu börjar ett nytt kapitel i svensk historia. Efter 200 år med fred vill vi ha något annat. Ja, jag tycker det är en märklig mening att skriva, men jag har svårt att förstå vad som varit så dåligt med alliansfrihet och neutralitet. Att vi – så att säga – förhandlat under täcket ibland är jag medveten om, men likaväl är det länge sedan det var strider på svensk mark.
För 2023 sänktes vår klimat- och miljöbudget till under 20 miljarder kronor, samtidigt som försvarsbudgeten närmar sig 90 miljarder kronor.
Gapet lär bli ännu större nu när vi blir medlemmar i Nato, med alla krav det innebär. Bland annat att medlemsländernas militära utgifter ska ligga på minst 2 procent av BNP.
Lätt nostalgisk minns jag den tid när biståndet skulle hamna på kring en procent och det sågs som en framgång och ett bevis på att Sverige var ett föregångsland när det gällde arbetet för global rättvisa.
Hur det nu var med det kan man förstås diskutera, men att drömmen om en fredlig värld för alla med en levande natur är död, är vi tvungna att såväl konstatera som acceptera.
Så vad får vi då med medlemskapet i Nato (förutom högre kostnader för militären alltså).
– Sverige blir en del av ett hot mot Ryssland som kommer att rikta
sina vapen även mot oss.
– Vi får inte bara kärnkraft till all den el som vår konsumtion kräver utan dessutom blir vi en del av en pakt vars största avskräckningsmedel är de kärnvapen vi en gång kämpade mot.
– Vi blir en del av den ökade polariseringen i världen. Den polarisering som kräver upprustning och som göder den vapenindustri som sannolikt firar idag.
– Vår roll som medlare och förespråkare av diplomati är nu ett minne blott när vi satt oss i knät på USA som, överlägset, är den största militärmakten idag.
Så är vi då lyckliga nu när vi åter, precis som förr, blir en krigarnation och måste lägga pengar på militär upprustning istället för att ”slösa” dem på futtigheter som global rättvisa, fred och en natur med biologisk mångfald?
Var det verkligen hit vi ville med den utveckling som vi menar gjort oss överlägsna allt annat levande på jorden och får oss att se på våra förfäders sätt att leva med en blandning av förakt och överseende?
Tänker vi överhuvudtaget på vad den utveckling vi bejakar gör med vår enda jord och hur denna utveckling med Natos utvidgning och polariseringen i världen, med den militära upprustningshetsen som både dödar och stjäl de resurser som så väl skulle behövas på annat håll och med ett nytt kapitel i svensk utrikespolitik som en gång för alla dödar de förhoppningar om vår roll i världen som åtminstone jag, förvisso naivt, haft.
***
Stefan Strömberg är författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström.
