Det här är inte ännu en krönika om bränningarna av heliga skrifter. Ceci n’est pas une pipe.

Jag tror mig inte om att kunna påverka någon eller ens säga något särskilt intressant i debatten om vad som borde vara tillåtet eller inte. Den har rullat för långt, positionerna är för låsta, alla som bryr sig för övertygade om sin sak.

Men det finns ändå ett förhållande som kan vara värt att lägga på minnet när man följer det som skrivs. Debatten utspelar sig inte i landet lagom, långt därifrån.

Sverige har världens kanske mest utsträckta yttrandefrihet. Det tycker de allra flesta av oss är väldigt bra, värt att värna och viktigt inte minst när demokratiska fundament är under hot. I många andra också demokratiska länder hade det här inte alls blivit en fråga om yttrandefrihet. Själva handlingen att bränna en bok, eller något för andra heligt utanför deras böneplats, hade inte ens varit inom tävlan för att kvalificera sig som ett yttrande.

Sveriges majoritetsbefolkning tillhör också de i världen som är allra mest ointresserade av organiserad religion. Det har historiska orsaker. Under lång tid förföljdes alla som trodde på ett annat sätt än det som staten föreskrev och makten ansåg sig tjäna på. Många flydde landet för att de ville läsa och förstå bibeln själv. Efter Vasa och långt in på 1800-talet var Sverige en religiös diktatur. Även om de frikyrkor som överlevde förföljelsen var viktiga för kampen för demokrati, så blev själva demokratiseringen också ett tillfälle då många skakade av sig inte bara statskyrkan utan hela kravet på religion.

Att människor väljer fritt hur man tror, eller inte tror, är också det en god sak. Men ur ointresse växer lätt oförståelse.

Det gör debatten om det som nu sker lite svårare.

Runt om i stugor, fikabord och spalter ifrågasätts att troende muslimer alls blir upprörda när Koranen bränns.

Religionen ryms väl inte i en bok, liksom. Kristna skulle väl inte bli så arga om någon sa något dumt om Bibeln.

Då kan det vara bra att ha åtminstone ett om hum om det här med de abrahamitiska religionerna, och vad som förenar, och skiljer, dem åt.

Så låt oss ta grundkursen på några rader. Självklart så förenklat att det går att ifrågasätta beskrivningen på minst fyra miljarder sätt (en uppskattning av hur många bekännare till abrahamitiska religioner som finns i världen).

Den abrahamitiska tron utgår från att det finns en Gud, och att denna enda Gud skapat världen och kan ingripa i den. Guds vägar är outgrundliga, sa mormor, och det är ganska viktigt: Gud är utanför och ovanför vårt förstånd. Vi som människor kan inte fullt ut förstå Guds väsen, eller syftet med oss. De tre stora abrahamitiska religionerna börjar alla i att Gud därför, vid väldigt speciella tillfällen, försökt få oss människor att förstå vilken plan som finns för oss, och hur vi bör leva våra liv. I judendomen sker detta när Gud ger Mose lagen på Sinai. I kristendomen stiger Gud själv ner, låter sig födas som människa och predikar för oss innan han dör för våra synder, och slutligen besegrar döden. I islam har Gud flera gånger talat till oss genom sina profeter, men då vi ändå inte fullt ut förstått, ger han sin sista profet Muhammed det oförfalskade budskapet genom Koranen.

En jämförelse mellan Bibeln och Koranen blir därför inte riktigt teologiskt korrekt. De allra flesta kristna ser inte Bibeln som skriven av Gud, utan som texter heliga eftersom de kan lära oss om Guds mening så som den predikades av Gud i gestalt av människosonen. Jesus tid på jorden är för kristna det främsta gudomliga ingripandet. Men i islam är det själva Koranen, uppenbarelserna som tecknades ned av Muhammed, som är Guds slutliga ingripande.

Om detta kan man, och ska man få, tycka och tänka vad man vill. Givetvis är frågor om makt, minoritet och rasism viktigare för att förstå reaktionerna på koranbränningarna. Men det är nog ändå inte en helt oviktig grundkurs att ha med sig om man själv är del av eller uppväxt i en kultur formad av lika delar outtalad kristendom och uttalad osäkerhet inför allt vad organiserad religion heter.