Mitt i den mörka augustinatten vaknar jag och kan inte somna om. Försöker en stund. Blundar förgäves. Sedan gör jag som jag brukar; slår på min gamla transistorradio och hoppas det ska vara något sövande program.
Tyvärr…
Det som sänds är något som kallas ”USA-podden” och just denna natt handlar det om Ronald Reagan (president 1981–89) och förhållandet till Centralamerika under hans tid vid makten.
Omöjligt att sova förstås.
Det var ju där det började på allvar. Mitt intresse för världen och dess orättvisor när sandinisterna störtade en fyra decennier lång diktatur, ledd av familjen Somoza och med aktivt stöd från USA.
Ja, det var på den tiden jag hoppades.
Om detta nämns intet.
Visst pratar man om Centralamerika som USA:s bakgård, men man struntar i historien. Nämner ett inbördeskrig – som egentligen handlade om utifrånstyrd terrorism – mellan sandinister och contras, som vore dessa två likvärdiga parter när de sistnämnda, bland annat, bestod av män som förgripit sig mot Nicaraguas befolkning under diktaturen. Torterare och mördare av värsta sort. President Reagan, livrädd som han var för Sovjet och kommunismen, kallade dem frihetskämpar.
Visst får man en djupare bild av konflikten i Nicaragua än vanligt och visst är det bra att det kastas ljus på den så kallade Iran-Contras-affären när USA sålde vapen till Iran, för att underlätta att få loss gisslan i Libanon och sedan i ett försök att dölja affären gav vinsten från vapenförsäljningen till contras i Nicaragua.
Den som var med vid den här tiden minns säkert en militär vid namn Oliver North, med stora, buskiga ögonbryn som sannolikt var ansvarig för en hel del, men som också skulle se till att president Reagan framstod som ovetande om operationen.
Olagligt hela vägen alltså enligt USA:s författning –Donald Trump var inte den förste om någon nu trodde det – från att köpslå för att få fri gisslan till att skänka pengarna till contras angrepp mot regimen i Nicaragua.
Nu var ju det sista i och för sig inte något nytt. USA:s dominans i Centralamerika under 1900-talet präglades av ständigt stöd till olika diktaturer.
Guatemala 1954 är det kanske sorgligaste exemplet på bakgårdens politik. Då störtades en demokratiskt vald president bara för att säkra den nordamerikanska företaget United Fruits intressen när det började talas om jordreform.
Allt enligt Monroedoktrinen från 1823, som fastslog att det inte var tillåtet för någon annan än USA att styra och ställa på sin bakgård.
Det jag berättar kan nog låta väldigt teoretiskt så jag ska åskådliggöra vad jag menar med ett ”praktiskt exempel”. När president Roosevelt skulle beskriva Nicaraguas diktator gjorde han det så här: ”Somoza kanske är en skitstövel, men han är vår skitstövel”.
Så vad var då problemet med programmet jag lyssnade till i natt. Jo, det var just det här. Grunden till konflikten i Nicaragua på 1980-talet var inte kampen mellan kapitalism och kommunism utan står att söka i den imperialism som i sin tur bottnar i århundraden av kolonialismen.
Att Nicaraguas folk reste sig mot diktatorn och gjorde revolution 1979 berodde inte på att de tog ställning i det kalla kriget, vilket president Reagan ville få det till, utan på att de försökte bli fria från imperialismens ok och en smutsig diktatur.
När vi tolkar händelser som äger rum idag, räcker det inte titta på det som sker just nu, eller att gå ett par decennier tillbaka i tiden. Vi måste titta mycket längre än så, om vi inte vill att de underliggande orsakerna ska fortsätta att styra utvecklingen.
Märkligt nog somnade jag så snart inslaget var slut, trots irritationen över den ständigt närvarande historielösheten. Det var inte det sämsta inslaget jag hört om Nicaragua, men vill vi skapa en bättre tillvaro på vår enda jord måste vi göra något åt de grundläggande orsakerna, inte blunda för verkligheten och ägna oss åt att plåstra om det som i själva verket är effekterna…
***
Stefan Strömberg är författare och tillsammans med Nette Wermeld Enström
aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår
enda jord”
