Våldet tycks genomsyra allt fler delar av världen just nu. Det syns på många fronter: Rysslands invasion av Ukraina. Jina Mahsa Aminis död och följderna efter det. På hemmaplan har vi en regering som tycker att hårdare tag mot barn är ett sätt att skapa trygghet i samhället. Det senaste tillskottet är den just nu gravt eskalerade konflikten mellan Israel och Palestina.

De största förlorarna när våldet tillåts härska är inte de som sitter på våldskapitalet. De som förlorar är alltid de civila, de vanliga människorna som inte har något annat val än att anpassa sig efter våldet. Vinnarna är de mäktiga män som inte ser bortom sin egen horisont annat än om det gäller territorier de anser sig har rätt till. För Putin är det fantastiskt att världens ögon nu vänder sig mot Israel och Palestina. För Netanyahu blir det här en fin förevändning att skala upp sitt drömkrig rejält – och hoppas att hans försök att underminera demokratin glöms bort. Och Hamas, vars hela existens bygger på Israels ockupation av Palestina, får gott om uppmärksamhet.

Det som sker i världen nu är de mäktiga männens uppvisande av sin makt och sitt våldskapital. Det tar ögonen från fredliga protester, från en fredspristagare som konsekvent protesterar mot förtryck med icke-våld, från mänskliga rättigheter och från det mellanmänskliga. När de mäktiga männen får härja fritt verkar våld alltid vara den mest eftertraktade lösningen. Och det smittar – när våldet förtrycker blir svaret oftast också våldsamt. När man bara tycker sig ha en enda lösning kvar är den alltsomoftast våldsam. 

När det sker på nationell och internationell nivå får vi våldsamma konflikter och krig. Om vi låter oss smittas av de mäktiga männens våldsretorik och själva hamnar i ett läge där allt tycks vara en kamp mellan ont och gott, tappar vi till slut förmågan att se att en människa alltid är en människa. När man bara tycker sig ha en enda lösning kvar är den alltsomoftast våldsam. 

I ett demokratiskt system har vanliga människor makten att skapa förändring. Vi kan engagera oss, mobilisera oss, protestera och demonstrera. Men för att systemet ska fortsätta vara demokratiskt behöver en grundläggande respekt för människors egenvärde genomsyra allt. Det betyder att olika åsikter måste kunna existera utan våld eller hot om våld. Det måste gå att fördöma det Hamas gjort – för det de gjort är fruktansvärt – och samtidigt förstå att Israel har flera decennier av blod på sina händer. Tappar vi den förmågan tappar vi också demokratin.

I krig är vi bortom det mellanmänskliga. Där handlar det om överlevnad, på bekostnad av andra. Jag säger inte att jag vet hur en konflikt som eskalerat i krig ska lösas, för det vet jag inte. Och om någon haft den kunskapen och makten att agera på den hade vi kanske inte haft så mycket krig, våld och våldsretorik som vi har i dag.

Vad jag däremot vet är att människor alltid är människor, och jag vet att det går att mötas och tycka olika utan att vilja ha ihjäl varandra – innan vi hamnat i en våldsam konflikt. Vi har alla makten att möta varandra på ett respektfullt sätt oavsett bakgrund och åsikt. Det är så vi sår fröet som växer till ett robust samhälle där risken för våldsam konflikt är låg.

Sverige är inte i krig, men den våldsamma retoriken återfinns här i allt högre grad. Att vända den trenden börjar med dig och mig. När omvärlden ställer vår existens på sin spets måste vi välja att se likheter och inte skillnader. Ett fredligt samhälle kan aldrig skapas med våld.