”Det var krig, vad är grejen?”

GLOBAL GRANSKAR: ÖSTTIMOR – del 3 | Året 1977 i Östtimor präglades av svält, misär, flyktingkatastrofer och krig. Läget i det indonesiskockuperade Östtimor var så allvarligt och umbärandet så utbrett att diplomater likställde landet med ”en afrikansk svältkatastrof”.

Indonesiens dåvarande utrikesminister Adam Malik (som hade en bakgrund som journalist) drog inte heller några politiska skynken över den verkligheten
– Mellan 50 000 och 80 000 kan ha dött i kriget i Timor, sa Malik på en presskonferens den 6 april 1977.

”Världen ignorerar oss”

Med Östtimors dåvarande befolkningsmängd på cirka 600 000 motsvarande 10 procent av befolkningen. Utrikesminister Malik slog ifrån sig: ”Det var krig, vad är grejen?”

Många såg ”grejen”, varthän utvecklingen brakade. Däribland en östtimoresisk katolsk präst, vars utsmugglade brev till slut nådde en australiensisk parlamentsledamot:

”Världen ignorerar oss och det är beklagande. Vi närmar oss folkmord.”

”Brottet utan namn”

”Folkmord” som begrepp, brott och politiskt påtryckningsverktyg såg dagens ljus under andra världskriget.

Dessförinnan förblev omfattande massmord som Stalins initierade terror i sovjetunionens 1930-tal, det belgiskregisserade arbetsslaveriet i 1880-talets Fristaten och ”La Matanza”-epoken i 1930-talets El Salvador, där uppemot 40 000 bönder, varav många tillhörande pipilfolket, massakrerades av regeringsstyrkor beskrivna som enskilda illdåd istället för bevis för politiskt motiverade människorättsbrott.

”Brottet utan något namn”, som den dåvarande brittiske premiärministern Winston Churchill sa i ett radiomeddelande till allmänheten när han försökte beskriva Nazitysklands massmord på civila, framför allt judar, i länder som Hitlerregimen lade under sina polerade läderstövlar.

Överlevde Förintelsen

Att sätta fingret på och framför allt namnge brottet ”utan något namn” blev slutligen något som upptog den polsk-belarusiske juristen Raphaël Lemkin i sin nya tillvaro som krigsflykting i USA. Han hade själv undflytt nazisternas framfart men förlorat stora delar av sin familj och släkt i förintelseläger och förstod innebörden, själva naturen, i den politiskt motiverade och drivna utrotning som Adolf Hitlers regim utförde.

Raphaël Lemkin hade också utbildat sig i kölvattnet av första världskriget och följt den politiska processen som följde i den globala skyttegravsmassakerns spår, där Versaillesfreden den 28 juni 1919 slog fast Tysklands skuldbörda.
Samtidigt som världskriget pågick hade Ottomanska riket påbörjat sin storskaliga utrotning och fördrivning av armenier, assyrier, syrianer och pontier. Bara i samband med Adanamassakern 1909 utplånade Ottomanska riket minst 20 000 civila, majoriteten armenier.

”Mord riktat mot en grupp”

Mord på personer vars enda brott var att de tillhörde en viss folkgrupp, anammade en viss religion, eller levde inom gränserna till en viss nation. 1944 såg ett nytt ord och begrepp dagens ljus, med hjälp av grekiskans ”genos” (”ras” eller ”stam” på svenska) och latinets ”cide” (”att döda”): genocid. Folkmord.

”Folkmordet är riktat mot en nationell grupp som en enhet och medlen som involveras är riktade mot individer, inte efter individens kapacitet, utan som medlemmar av en nationell grupp”, skrev Lemkin i ”Axis Rule in Occupied Europe” 1944.

Ett folkmord var, menade han, ”inte bara ett verkligt hot mot utsatta grupper, utan mot världsfreden i stort” – något som underströks under Nürnbergrättegångarna där han tjänstgjorde som rådgivare till huvudåklagaren Robert Jackson under de första rättsprocesserna.

FN antar folkmordskonventionen

Den juridiska utgången i hjärtat av det sönderbombade Europa, i ruinerna av det fallna Nazityskland, sågs bara som en klen seger i den forne krigsflyktingens ögon. De åtalade naziledarna dömdes i många fall för ”brott mot mänskligheten”, men deras medvetna utrotning av särskilt judar underströks inte tillräckligt.

”I korthet avgjorde de allierade ett mål i Nürnberg mot en tidigare Hitler – men vägrade att föreställa sig framtida Hitlers”, skrev Lemkin och lyckades övertyga Förenta nationernas relativt nystiftade generalförsamling att 1948 anta folkmordskonventionen och lägga grunden för juridiska ramverk för när ett folkmord begås finns alltså på plats, likaså institutioner och globala domstolar där ärendet kan prövas.

Ändå dröjde det fram till 1990-talet och folkmordet i Rwanda innan begreppet, rättsprocesserna och Raphaël Lemkins livsverk och minne hamnade i medialt fokus på nytt.

Olika (ideologiska) måttstockar

I 1970-talets Kambodja och Östtimor bedrevs massmord som forskare i efterhand kommit att summera som regelrätta folkmord. Ändå gjorde medier olika bedömningar och prioriteringar när det gällde respektive konflikt.
I Kambodja var förövaren en uttalad kommunistisk rörelse och föll således inom ramen för ”den rätta sortens historia” i västerländsk press – och särskilt i den amerikanska.

I Östtimor, däremot, var förövaren en västallierad, till på köpet viktig handelspartner och importör av vapenmateriel (däribland Sverige) – och därför föll det indonesiskregisserade massmordet på civila östtimoreser utanför ramen och blev ”fel sorts historia”, enligt en granskning gjord av lingvistikprofessor Noam Chomsky och ekonomen och medieforskaren Edward Herman i boken ”Manufacturing Consent” från 1995.

Frågan författarna ställer är varför mediebevakningen kring Östtimor sjönk i ett skede när mord på civila nådde ”folkmordsnivåer” – och i ett politiskt läge när en rad västmakter intensifierade sina ekonomiska och politiska relationer med general Suhartos diktatur.

”Vi analyserar inte medier på Mars eller under 1700-talet. Vi har att göra med verkliga människor som lider och dör och som torteras och svälter på grund av politik som vi är involverade i, vi som medborgare i demokratiska samhällen är direkt involverade i och ansvariga – och vad medier gör är att säkerställa att vi inte agerar på vårt ansvar, att maktens intressen tjänas, inte behoven hos de lidande människorna”, summerar Chomsky och Herman.

”Saknas bevis för folkmordsaktioner”

Världens ledande dagstidning The New York Times gick redan sensommaren 1975 i bräschen när det gällde rapportering från konfliktens Östtimor. Då var det fråga om en isärplockad och tillintetgjord skildring om ”externa intressens” – Australien, Indonesien och Portugal – ”överdrifter” och ”förvrängningar” av ett just avslutat inbördeskrig som Fretilin gick segrande ur.

Den 31 oktober 1979 publicerade den New Yorkbaserade tidningen återigen ett reportage om konflikten, nu i form av en regelrätt militär ockupation av Indonesien. Och precis som 1975 beskrevs läget i Östtimor genom den indonesiska propagandaapparatens lins:

”Neutrala observatörer menar att det saknas bevis som stöder anklagelser publicerade utomlands att halva befolkningen skulle ha utrotats i folkmordsaktioner begångna av den indonesiska armén.”

”Högsta dödstalet per capita sedan Förintelsen”

Problemet med den slutsatsen var bara att den anrika tidningens uppgifter stämde illa överens med verkligheten. Inga ”neutrala observatörer” beviljades oberoende tillträde till Östtimor.

Senare och oberoende forskning har därtill fastslagit att 308 000 östtimoreser miste livet mellan december 1975 och Indonesiens invasion och december 1981, då Röda Korset till slut erhölls tillstånd från den indonesiska ockupationsmakten att upprätta närvaro i hela Östtimor.

Vid tidpunkten för invasionen ståtade Östtimor med en befolkning på 629 000 – vilket gör att antalet döda mellan december 1975 och december 1981 motsvarar 44 procent av befolkningen.

”Antalet döda i Östtimor var det högsta sett till sin befolkning sedan Förintelsen”, skriver den indonesiske författaren och journalisten Andreas Harsono i boken ”Race, Islam and Power”.

Tecknen i horisonten

Hösten 1975 hade många östtimoreser lärt sig tyda tecknen i horisonten. Inbördeskriget mellan Fretilin och UDT var över, men omvärlden hade packat ihop och lämnat. Allt som syntes i fjärran var Timorsjöns eviga rörelse och indonesiska militärer som närmade sig gränsen från Västtimor.

Journalister var inte välkomna till Östtimor. De var i vägen och beskrevs i diplomatkablar som ”hinder”. Utan närvarande reportrar kunde Washington bistå Jakarta med att cementera ett medienarrativ där huvudpoängen är att Östtimor i praktiken är en naturlig del av Indonesien, förklarade den dåvarande amerikanske utrikesministern Henry Kissinger för general Suharto, dagen före dennes klartecken för fullskalig invasion av ett självständigt land.
En av de fem journalister som rapporterade från Balibo i oktober 1975 är Greg Shackleton. I sitt sista inslag vittnar han om Östtimors kollektiva fasa, sittande på huk i ett skymningslandskap, framför en enkel hydda. Han återberättar östtimoresernas desperation och sorg över omvärldens svek och bristande intresse för deras förestående öde:

– Vi var måltavlor för en störtflod av frågor från människor, medvetna om att de mycket väl kan dö imorgon och inte kan förstå varför övriga världen inte bryr sig. Det är allt de vill, att FN ska bry sig om vad som händer här. Känslorna här igår kväll var så starka att vi alla tre kände att vi kunde sträcka oss efter den varma nattluften och känna dem.

Ingen lyssnade

Dagen därpå mördades Greg Shackleton och övriga ”Balibojournalister” av indonesiska invasionsstyrkor. Deras död blev en politisk mörkläggning. De döda reportrarnas och deras anhörigas intressen vägde lätt mot Australiens bilaterala relationer med Indonesien.

Längs med den indonesiska framfarten från Balibo och till huvudstaden Dili gick östtimoreser samma öde till mötes inför en omvärld som var upptagen med andra fasor.

I Dilis hamn, där reportern Gerald Stone bara månader tidigare hade lagt till med den chartrade japanska fisketrålaren ”Konpira Maru” och senare sett sin exklusiva rapportering förvanskad och urvattnad, radades civila upp längs med piren med bundna händer och avrättades med skott i nacken. Barn, män, kvinnor. Och den australiensiske frilansjournalisten Roger East, som anlänt för att undersöka Balibojournalisternas försvinnande.

Via kortvågsradio försökte hamnpersonal sända ut nödsignaler. Men det var lönlöst, linorna var brutna och det fanns ingen omvärld som lyssnade.

* * *

LÄS ÄVEN:
Östtimor – nationen född på tom mage
Tystnaden bryts kring diktaturens Indonesien
Medier – grannskapet Europas vakthund