På valdagen följer jag Calle Florida, gågatan, bort mot det Plaza de Mayo, torget i Buenos Aires i Argentina, som jag besökte för första gången för mer än 30 år sedan. Då intervjuade jag ”De galna mödrarna” som sökte sanningen om barn och barnbarn som hade försvunnit under diktaturen i Argentina.

Den gången befann jag mig i ett land som försökte resa sig efter generalernas våld och ekonomiska misslyckanden. I dag handlar det om ett val mellan en peronistisk ekonomiminister som har kört landet i botten och en populist som med största sannolikhet kommer att förvärra en redan svår situation med sina groteska reformförslag.

Ungefär vid samma tid som jag träffade mödrarna på Plaza de Mayo hade jag ett samtal med den numera avlidne uruguayanske författaren Eduardo Galeano i Montevideo. Han beklagade sig över den folkomröstning som hade gett förövarna av brotten mot de mänskliga rättigheterna i hans hemland amnesti. Med det, menade han, öppnade man vägen för nya problem och nya diktaturer.
Galeano sade också en annan sak som jag har funderat kring många gånger: ”I Europa tillverkar ni vapen inom länderna för att försvara er mot yttre fiender. I Latinamerika importerar vi vapen för att försvara oss mot inre fiender.”

Nu har det gått några decennier sedan mina båda möten i början av 1990-talet. En hel del militärer och poliser har dömts för övergreppen, men många har också gått fria och fortfarande är det, som sagt, många försvunna vars öde är okänt. Lever de eller har de tillsammans med tusentals andra dumpats i Rio de la Plata?

Ett annat arv från diktaturtiden är ekonomier som har körts i botten, skulder som härrör från konsumtion och militär upprustning samt villkor för ekonomisk sanering och skuldlättnader från Världsbanken och Internationella Valutafonden som har inneburit privatiseringar, minskning av den offentliga sektorn och som har bidragit till att klyftorna i samhället har växt.

Argentina bär också med sig den historia som innebär att man en gång var en ekonomisk stormakt som kunde stödja sargade länder i världskrigens Europa och som hjälpte fackföreningar – även i Sverige – i kampen för bättre arbetsvillkor.

Det sista är något som är nog så svårt att frigöra sig från. Jag tänker på det när jag på kvällen, några timmar efter min promenad i den argentinska huvudstaden, får ett meddelande från min vän där hon sorgset berättar att anarkokapitalisten Javier Milei har besegrat finansministern och peronisten Sergio Massa.

Egentligen är det naturligtvis inte alls förvånande. Vem som helst med lite insikt i politikens förunderliga värld kan inse det nästan omöjliga i att vinna ett val för en minister som har varit ansvarig för en ekonomi där inflationen i skrivande stund är uppe i 150 procent, där de som kan hamstrar dollar och där parallella växlingskurser gör det nära nog omöjligt att hantera pengar.

Men vad händer nu? Alla minns vi hur Ebba Busch svingade falukorven. Javier Mileis redskap är motorsågen. I Mileis Argentina står staten bara för militär, polis och rättsväsende. Allt annat ska privatiseras.

Påven, som är argentinare, är Djävulens sändebud på jorden, Centralbanken är värre än maffian och handeln med organ ska släppas fri.

Andra får analysera Argentina och konsekvenserna av Mileis politik mer noggrant. Det jag funderar över är hur typiskt argentinskt det som sker nu är, eller om det vi nu upplever är fortsättningen på den trend som rymmer USA:s Donald Trump och Brasiliens Jair Bolsonaro.

Reaktionen mot etablissemanget är rimlig och den kan även delvis förklara framgångarna för Sverigedemokraterna hemmavid. Men vad får vanliga, sansade medborgare att kasta sig ut i det vågspel som det innebär att föra populister och opportunister som Javier Mileis till makten?

Tittar man på världen i stort så lever den i en gigantisk förtroendekris som öppnar vägen för den som med högljudd stämma fördömer de makthavare som inte klarar av uppgiften och som många gånger skott sig själva på systemet. Att man själv inte har någon politik värd namnet att komma med har högst måttlig betydelse i sammanhanget. Kombinationen en storhetstid på väg att ta slut, politiker som inte förmår utföra det de lovar och okunskap tillsammans med rädsla att få det sämre, är den tickande bomb som hotar framtiden.

Med detta sagt vill jag betona att det är hög tid att vända blickarna mot Sverige och Europa och analysera vad som händer här. Vad är typiskt Argentina och vad är allmängods? Vad kan vi lära av utvecklingen i det land som en gång var en ekonomisk stormakt där produkter som kött och ull utgjorde grunden för en tidig välfärd?

Jag ser en minskande trovärdighet för våra traditionella politiska partier, en växande populism med Sverigedemokraterna i spetsen, en militär som flyttar fram sina positioner och en bristande förmåga hos folk i allmänhet att analysera vad som sker. Något som jag tror härrör ur en utveckling som är för komplex och för snabb för att vi ska kunna ta till oss och förstå vad förändringarna innebär.

I Argentina går man nu en osäker framtid till mötes, men istället för att enbart förfasas över händelseförloppet där måste vi så snart som möjligt reflektera över utvecklingen där och tänka igenom vilka likheter och vilka skillnader som finns mellan situationen i Sydamerika och i Europa.

 Stefan Strömberg, författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han har skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström