VÄSTPAPUA/KOMMENTAR | Sällan blir min livskänsla så hög som när en ett lejon med beslutsamhet tar en zebra eller när en havssköldpadda i mörkret lägger sina ägg på en avlägsen tropisk strand för att föra evolutionen vidare – fångade av en skicklig naturfilmare som för ut sina bilder till mig, när jag oförberedd sitter framför TV-rutan.

Det är något med den naturens naturlighet som både hänför och förleder. När det är kris – när världen håller på att gå under – är det något med naturens okränkbara tidlöshet som skänker tröst mot samtidens förgänglighet. Det rena och oförvanskade, är för några ögonblick fortfarande möjligt. Människan och skapelsen, lever vidare. Allting har en mening.
Bilder kan ha en oemotståndlig dragningskraft och jag har nog svårt att överskatta den betydelse som exempelvis Jan Lindblads bok Guayana – ett tropiskt vildmarksrike (Årets Pandabok 1976) hade för min egen lust att ge mig ut mot okända tropiska stränder och djungler. I nästan ensam majestät stod boken i den brunmurriga sjutiotalsbokhyllan där jag växte upp – med löften om det oupptäckta och andra horisonter än den småländska kuststadens ofta ingrodda småskurenhet.

Någon tillfällighet var det knappast att hemmets far på 1980-talet kom att tillbringa sin femtioårsdag på ett i sonens ögon charmigt gammalt kolonialhotell i Guyanas huvudstad Georgetown, där den i fluga oklanderligt uppklädde pianisten outtröttligt spelade evergreens kväll efter kväll.

Glänta till ”okända världar”

Fler okända horisonter fanns att upptäcka och det är inte så konstigt att det skulle sluta på Nya Guinea, den tropiska jätteön norr om Australien. På 1900-talet en sista tillflyktsort för etnocentriska och egocentriska västerlänningar med drömmar om det orörda och opåverkade: missionärerna, kolonialtjänstemännen, antropologerna, reseskildrarna, turisterna.
Författaren Sten Bergmans resor till Nederländska Nya Guinea på 1940- och 1950-talet satte fantasin i rörelse genom böcker som Stenålder och grön urskog (1954) och Min far är kannibal (1959). Ingen annan har i lika hög grad präglat svenskarnas bild av det annorlunda ”stenålderslandet” på andra sidan jordklotet.

På 1960-talet tog Indonesien över den tidigare nederländska kolonin på västra Nya Guinea och den folkomröstning som den papuanska befolkningen utlovades senast 1969 övervakades av FN. Endast 1 025 handplockade papuaner tilläts rösta och under vapenhot från den indonesiska militärdiktaturen röstade samtliga för att bli en del av Indonesien.

FN:s – och västvärldens – ansvar

FN:s generalförsamling godkände ”folkomröstningen” och i samma stund begick världsorganisationen ett av sina största svek mot sina egna principer om alla människors lika värde. Sverige var ett i den långa raden av länder som såg mellan fingrarna när ”folkomröstningen” klubbades igenom. Svenska regeringar har därefter under alla år gett sitt tysta stöd åt den indonesiska överhögheten i Västpapua.

Det koloniala förtrycket mot den svarta papuanska ursprungsbefolkningen har varit massivt och hänsynslöst, och har historiskt formats av att papuanerna har setts som primitiva och lägre stående. Ett stort antal papuaner har genom åren fallit offer i det som med åren blivit en av världens mest långvariga och minst kända konflikter.

Som så ofta vid stora svek handlar det om pengar och stormaktsintressen. I fallet Västpapua: enorma naturtillgångar i form av olja, fossilgas, mineraler och orörd regnskog.

Gruvintressen och AP-fonder

Redan två år före ”folkomröstningen” skrev det amerikanska gruvbolaget Freeport ett kontrakt med president Suharto – en av 1900-talets mest långvariga och blodbesudlade diktatorer – om utvinning i flera decennier i det område i Västpapua som skulle visa sig innehålla en av världens största guld- och kopparfyndigheter.

Området kring Freeports guldgruva – världens största – har beskrivits som en stat i staten, skyddad av den hårdföra indonesiska militären. Bland de internationella aktörer som vid sidan av Freeport har tjänat stora pengar på det blodiga förtrycket av papuanerna återfinns Sandvik och de svenska AP-fonderna.

På 2000-talet har profithungriga indonesiska och internationella bolag förvandlat en betydande del av Västpapuas regnskog till oljepalmsplantager: Den lokala papuanska ursprungsbefolkningen har i flera fall körts över och berövats både sin kultur och sina möjligheter till självförsörjning.
Det utvidgade självstyre som infördes i Västpapua 2001 – dikterat av den styrande centralmakten i Jakarta – uppfattas av många papuaner ha blivit precis så urvattnat och betydelselöst som man befarade för tjugo år sedan.

Utsugningens många ansikten

Utsugningen sker även på andra sätt. Mot slutet av 1900-talet anlände den internationella turistindustrin till Västpapua. Den sista våta drömmen för rika västerlänningars önskan att möta det primitiva: stenålder, penisfodral, ja kanske rentav kannibaler. Resemagasinen och dagstidningarna har gjort sitt genom att i ord och bild visa upp de ”primitiva papuanerna” för en hänförd västerländsk publik – men om förtrycket i princip inte ett ord.

Kritiskt granskande journalister är fortfarande portförbjudna i Västpapua och har så varit sedan 1960-talet. De svenska och internationella journalister som har släppts in av den indonesiska regimen har tittat åt ett och samma håll; hellre en primitiv papuan i penisfodral, än en människa med egna tankar och idéer.

Västpapua – ett land för västerländsk projicering. Ett land att beundra – och förbise. Ett land att suga ut.

Och nu är det dags igen. Den här gången med kunglig glans.

”En verklig sagobok”

Årets Pandabok Kung Carl XVI Gustaf delade i oktober traditionsenligt ut diplom för Årets Pandabok 2022. Kungen har gjort sig känd som en sann naturvän och är sedan 1988 ordförande den svenska avdelningen av Världsnaturfonden WWF:s förtroenderåd. Utmärkelsen Årets Pandabok ges för årets bästa naturskildring i ord och bild i WWF:s anda och instiftades 1972.

Bland tidigare pristagare finns smått legendariska svenska naturskildrare som Sven Gillsäter (1975 och 1987), Jan Lindblad (1976) och Arne Sucksdorff (1982). Namn som minner om en annan och mer framtidsoptimistisk tid, namn som väcker föreställningar om vår jords outsägliga skönhet.

Årets Pandabok 2022 är Papua – bland paradisfåglar och djävulsrockor av fotograferna Staffan Widstrand och Magnus Lundgren. Staffan Widstrand tilldelas priset för femte gången och han har i internationell press kallats en världens mest inflytelserika naturfotografer.

Den här gången gick färden till – Västpapua.

I bokens förord skriver underhållaren och tv-profilen Anders Lundin – som själv besökt Västpapua som turist – på sitt omisskännligt klämkäcka sätt: ”En verklig sagobok! För den handlar om Nya Guinea. En ö, eller kanske en värld så långt bort från vår det någonsin går att komma. Den avsides, undangömda vrån i vår trädgård. Platsen där asken med hemligheter är nedgrävd, och när du nu borstar av jorden och öppnar på locket flyger färgsprakande fåglar från paradiset upp och dansar för dig i gläntan.”

”Okänt paradis”

Från prisjuryns motivering: ”Årets Pandabok 2022 tar oss med till ett av jordens få, fortfarande okända paradis. Så är det också just med en paradisisk känsla vi bläddrar i detta färgsprakande praktverk.”

Jodå, visst kan paradisfåglar dansa, och visst lever den västerländska paradismyten vidare.

Turism i konfliktområden behöver inte vara fel, men det måste ske på ett medvetet och ansvarsfullt sätt. Särskilt stort ansvar vilar på alla dem som har besökt ett så politiskt exceptionellt område som Västpapua. Extra stort ansvar har journalister, författare och andra som besitter ordets och bildens makt.

Det enögda västerländska perspektivet går igen i Papua – bland paradisfåglar och djävulsrockor, men den här gången står den orörda naturen i centrum – inte de primitiva människorna.

Författarnas övertro på turismens saliggörande verkan i Västpapua blir så mycket svårare att smälta när den politiska medvetenheten i boken framstår som noll och ingenting.

Om Västpapua katastrofala politiska historia – inte en rad i hela boken. Om det fortsatt hårdföra koloniala förtrycket – inte ett ord.

Svårsmält ignorans

Tystnaden blir än mer svårsmält med tanke på att förtrycket snarare tilltagit än minskat i Västpapua under senare år. Självständighetskraven har ökat samtidigt som repressionen har tilltagit inför förnyandet av det kritiserade utvidgade självstyret. Den rasism som det koloniala förtrycket bygger på resulterade 2020 i att en lokal variant av Black Lives Matter bildades: Papuan Lives Matter.

Den indonesiska truppnärvaron har ökat sedan 2018 och ungefär samtidigt som kungen delade ut diplomen till Staffan Widstrand och Magnus Lundgren på Ulriksdals slott, uppgav nyhetsbyrån Reuters att ett två år gammalt papuanskt barn skjutits ihjäl under en eldstrid mellan indonesiska soldater och den papuanska självständighetsrörelse som varit aktiv i Västpapua sedan 1960-talet. Ett par veckor tidigare ska, enligt Papuas kyrkoråd, bomber ha fällts över fyra byar i det inre av Västpapua i jakten på beväpnade papuanska separatister.

Så kan det gå till mellan de vackra högtidstalen.

Ignorerade lokalröster

Några papuaner kommer i princip inte till tals i Papua – bland paradisfåglar och djävulsrockor, men i slutet av boken – efter all överdådig naturskönhet – skriver författarna pliktskyldigt: ”Kanske har papuanerna både ett och annat att lära oss och våra beslutfattare om ambitionsnivåer och prioriteringar av naturskydd.”

Sanningen är att västvärlden hade haft oändligt mycket av att lära papuanerna men deras röster har gått ohörda förbi. Tänk om Freeport inte fått härja fritt och förgifta Arafurasjön och det flodsystem som ligger nedanför gruvområdet. Tänk om den politiska situationen i Västpapua hade gjort det möjligt att på allvar värna om de enorma regnskogsområdena.
Tänk om världen verkligen hade lyssnat när ursprungsbefolkningen i Västpapua presenterade sin vision om världens första gröna stat under FN:s klimatkonferens i Glasgow i november.

Ja, tänk om …

Vad säger priset om oss?

Även om konflikten i Västpapua sällan blir mer än någon enstaka notis i dagstidningarna, finns numera ett rikt informationsmaterial att ösa ur för alla dem som gör sig omaket att bara för ett ögonblick flytta blicken från djävulsrockornas undervattensvärld och paradisfåglarnas trädtoppar.
Jo, vi behöver drömmar inför framtiden, men utan en gnutta politisk verklighetsförankring blir det just bara drömmar och fantasier.

Naturskildringar behöver inte vara – ska inte vara – politiska manifest, men även den mest naturfokuserande fotograf har ett moraliskt och etiskt ansvar.
Bör situationen Västpapua tjäna som ett föredöme för svensk naturvård? Är det indonesiska koloniala styret i Västpapua lösningen på Sveriges problem?
Vad säger pristagarna? Har de överhuvudtaget något att säga om den politiska situationen i Västpapua?

Vad säger medlemmarna i WWF:s förtroenderåd? Vad säger exempelvis naturfotografen Mattias Klum som själv har besökt Västpapua? Vad säger ärkebiskop Antje Jackelén – en annan av de femtio medlemmarna i förtroenderådet? Vad säger samernas representant Jenny Wik Karlsson?

Vad säger ordföranden – H.M. Konungen?

* Thomas Petersson är journalist och författare till en doktorsavhandling och tre böcker om Västpapua. En kortare version av denna artikel har tidigare publicerats i Dagens Nyheter.