Sida 4 och 5 i morgontidningen (DN 28/12) blir till en duell mellan den förlöjligade fredsaktivisten och den med siffror beväpnade upprustningslobbyisten.
John Lennon mot Gunnar Hökmark.
Försoning mot övertygelsen om att krig kan vinnas.
”Paret spelade in dåliga låtar om fred, och paketerade dem i konvolut med nakenbilder på sig själva. De skickade ekollon till olika världsledare, som de tänkte skulle ”planteras för fred”. De arrangerade sängstrejker för fred som gick ut på att de parkerade sig i en stor bekväm hotellsäng i en vecka åt gången”, skriver ledarskribenten Lisa Magnusson och framställer det Lennon och Ono gör som det värsta och ”minst juliga” en kändis kan göra.
”Detta kan hanteras genom ett engångslån på 100 miljarder kronor, motsvarande 5 miljarder per år sedan den stora nedrustningen startade 2003. På det viset kan en återhämtning genomföras nu, i stället för att vi om tio år får den försvarsförmåga som behövs redan i dag”, skriver sedan Gunnar Hökmark på nästa sida på DN-debatt.
Utöver den redan historiskt stora satsningen på militär upprustning i Sverige, vill alltså Hökmark öka hastigheten med ett lån som skulle ge krigsindustrin i Sverige ytterligare 100 miljarder kronor. Detta i en tid när skola och sjukvård går på knäna och tågen bara nätt och jämnt rullar på grund av eftersatt underhåll. Ja, detta i en tid när den årliga klimat- och naturbudgeten uppgår till futtiga 20 miljarder kronor.
Så vad vill vi ha: Lennons ekollon eller Hökmarks kulor? Vad behöver vår planet? Fred eller krig?
I grunden är jag mot konspirationsteorier, men vad är syftet med att förlöjliga Lennons och Onos fredsmanifestationer och dessutom på samma uppslag som man ger en krigshetsare stort utrymme?
Ska debatten strypas inte bara med argument utan med påhopp på den som har en annan åsikt än den gängse?
Är det något som sker i samma anda som att man upphör att ge Svensk Freds ekonomiskt stöd eller är det bara en tillfällighet?
Dagens Nyheters inställning som anhängare av militär upprustning och för Nato-medlemskap kan i alla fall inte någon ta miste på.
Man kallar sig oberoende liberal, men det är nog hög tid att byta till enögt liberal, alternativt tunnelseende liberal…
Själv föredrar jag den naive aktivisten istället för den uppblåste revolvermannen på kontoret. Jag vill ha fredsförhandlingar, nedrustning och diplomati, inte polarisering och krig med alltmer avancerade vapen som i längden inte gynnar någon annan än den cyniska vapenindustrin.
Men så är jag ”varken gangster eller patriot, bara en lätt åldrad romantisk idiot”. (Ulf Lundell)
Att vilja fred kan aldrig vara löjligt. Däremot tycker jag det är föråldrat, förlegat och dessutom livsfarligt att predika krig, polarisering och upprustning i en tid när vår enda jords existens är hotad.
***
Stefan Strömberg, författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström
