Vladimir Putin kallar sitt anfallskrig mot Ukraina för en speciell militär operation. Den som säger som emot riskerar fängelse på upp till 15 år. USA påstod att invasionen av Irak handlade om kirurgiska ingrepp mot massförstörelsevapen, men vi vet alla att det var en lögn.
Det är förstås ingen slump att världens supermakter försöker dupera omvärlden med nyspråk. Vad en företeelse kallas får förstås konsekvenser för de efterföljande handlingarna. Kan samma resonemang sträckas ut till begreppet klimatförändring? Vi är många som saknar det politiska ledarskapet som klimatkrisen fordrar. Ja, jag skriver klimatkrisen, för det är förstås en kris det handlar om och inte bara en väderförändring. I skrivande stund ser inte hettan i Indien ut att avta och delar av landet är lamslaget.
Förra sommaren drabbades Europa av olika former av extremväder, allt från skogsbränder i Grekland till översvämningar i Gävle.
Trots den uppenbara krisen, krönt av extremväder i olika skepnader, envisas vi med att använda det förmildrande uttrycket klimatförändring. En förändring är neutralt i sitt uttryck och kan antyda både något positivt och negativt.
Sannolikt har begreppet klimatförändring bitit sig fast eftersom det härstammar från naturvetenskapens beskrivning av den gradvisa uppvärmningen av vår planet. Men för att beskriva den kris vi idag lever under leder ordet oss fel. I Sverige har vi dessutom lagt på ännu en eufemism när vi talar om klimatförändringar i plural. Alldeles som om det skulle handla om små spridda väderfenomen här och där.
I riksdagen deltog jag förra veckan på ett internationellt seminarium på temat klimatförändring och kriser. Min panelkollega Olatokunbo Ige från Togo sa ”det är dags att vi kallar en spade en spade” och syftade på de allt fler extrema väderhändelser som drabbar den afrikanska kontinenten. Det har hon helt rätt i.
Under pandemin gick det däremot att tala klarspråk. Spridningen av coronaviruset förklarades som en samhällsfarlig sjukdom Och det var aldrig tal om annat än att vi befann oss i en kris. Regeringar och parlament agerade därefter. I Sverige stiftade vi lagar på rekordtid, klubbade extrabudget efter extrabudget och regeringen betalade ut 400 miljarder kronor i olika former av stöd till drabbade företag, myndigheter och privatpersoner. Sammantaget får det ändå ses som ett resolut agerande som hade sin grund i den helt korrekta analysen att vi befann oss i en kris.
Kan vi kalla en spade en spade? Kan vi sluta att tala om klimatförändringar och istället konstatera att vi befinner oss i en kris och att om vi inte agerar nu kommer våra barn och barnbarn få leva i en tre grader varmare värld. En sådan värld skulle vara slutet på vår civilisation som vi känner den.
Vi lever under en klimatkris. Vi lever dessutom under en naturkris med rekordsnabbt artutdöende och kollapsande ekosystem.
Ställda inför en kris måste varje vuxen människa, varje politiskt parti, varje regering agera. Och vi kan agera. Pandemin var genrepet. Nu tar vi oss an den verkliga krisen.
Tummen upp.
Den prunkande grönskan, binder CO2 och sprider glädje.
Tummen ner:
Mitt rättstavningsprogram accepterar inte ordet klimatpolitik.
