LEDARE | Vilket är värst? Att vara fångad i världen sådan den faktiskt är, eller i vår manipulerade föreställning om sådan vi tror att den är?
Att vara osäker på vart man är på väg är inte så konstigt. Det ligger i levandets natur att inte exakt kunna förutse återstoden, även om vi gör vad vi kan med planering, rutiner och försäkringar för att skapa en trygghet som lika väl aldrig kan bli något annat än en prognos. Att blunda för varifrån man kommer är emellertid desto märkligare. Som om all kunskap är färskvara. Som om erfarenhet och visdom inte är något att fästa sig vid. Som om historien inte går igen. Gång efter gång efter gång.
För egen del reagerar jag ibland här och nu på ett sätt som inte blir begripligt förrän jag tar mig an mitt livs historia och det som gjort mig till den man jag är idag.
Jag skulle vilja påstå att på samma sätt fungerar världen och mänskligheten i stort.
I skrivande stund håller jag på att avsluta Naomi Kleins ”Doppelgänger”. Samtidigt parallelläser jag Sven-Eric Liedmans ”Från Platon till demokratins kris” och Erik Granqvists ”Inkilad – om dolda övergrepp i idrottens skugga”.
Mycket förenklat skulle man kunna säga att Kleins bok redogör för vad som händer om man struntar i – eller förvränger – historien och sammanhangen, medan de andra böckerna visar hur händelser leder till andra händelser.
I Liedmans bok är det de stora penseldragen med idéernas framväxt och ideologiernas betydelse som beskrivs. I Granqvists får vi följa hur konsekvenserna av övergrepp och tystnadskultur leder till dåligt mående, missbruk av olika slag samt ökar risken att hamna i nya destruktiva sammanhang.
Gemensamt för samtliga tre böcker är orsakssammanhangen som förklarar och att de tillsammans skapar en möjlighet att förstå människans dagliga tillkortakommanden och mänsklighetens – eller utvecklingens om man så vill – inneboende tendens att upprepa sig om än med ny teknik som förstärker, förbättrar eller förvärrar beroende vad man fokuserar på i stunden.
Med förnekandet av erfarenheter från det förflutna läggs grunden till allt från konspirationsteorier till de maktstrukturer som idag polariserar vår planet, driver på den militära upprustningen och beter sig som vore naturen en bisak.
Tillåter vi oss att ströva runt i minnenas trädgård stöter vi på kolonialtidens folkmord som man kan säga var en föregångare till Förintelsen. Med Mayaimperiets undergång ser vi hur en växande befolkning och ett överutnyttjande av naturen leder till stridigheter, förtryck och, så småningom, förfall.
Ur freden i Versailles 1919 följer nazismens framväxt och nästa storkrig och med Kubakrisen 1962 fick vi en antydan om vad som händer när en stormakt gör intrång i en annan stormakts intressesfär.
Båda händelserna är viktiga kunskapsbanker att ösa ur om och när vi vill få slutet på kriget i Ukraina.
Ett av problemen med konspirationsteorierna – förutom att de förvillar och utnyttjar okunskap och fördomar – är att de med sin förmåga att fånga upp en företeelse som i sig stämmer och är värd att angripa för att sedan blanda den med allehanda galenskap, gör det svårare att upptäcka det verkliga maktmissbruk och de missförhållanden som är det som istället borde kritiseras.
Det är just sådant som bidrar till framväxandet av såväl Sverigedemokraternas som Donald Trumps maktbas. Att den sistnämnde hade fog för sitt kritiserande av en snäv politisk elit som styr och dominerar kan jag absolut hålla med om. Lika givet är mitt avståndstagande från de lögner och rena påhitt som i övrigt präglar mycket av hans politik.
Och ju mer avancerad tekniken blir – med möjlighet att manipulera nyheter, röster och bilder – desto svårare blir det att skilja sant från falskt, desto viktigare blir det att ha en historia att knyta an till för att förstå sammanhangen.
I den historielösa verklighet vi lever i idag kallas den som försöker förklara det som sker med hjälp av erfarenheter från historien för allt från naiv och bakåtsträvare till Putinkramare och förrädare.
När Erik Granqvist bryter tystnaden och berättar om de övergrepp som sker i den del av idrottens värld där machokultur och grupptryck styr, är ett av de öknamn som används mot honom, ”sittkissare”.
I stort som i smått reagerar vi istället för att reflektera. Det enda vi bryr oss om är konsekvenserna. Vad som orsakat ett förlopp har vi varken tid eller – i allt större utsträckning – förmåga att ta oss an.
För att förstå det som sker nu och för att därmed kunna påverka framtiden på ett konstruktivt sätt, måste vi – som människa, som mänsklighet – känna till vårt förflutna. Med den hastighet som utvecklingen idag accelererar, frikopplar vi oss från den samlade klokhet som misstag och framgångar skapat.
Det är mycket farligt, rent av ödesdigert. Med ett sådant förhållningsätt ökar risken att vi lever i en värld sådan vi tror att den är, istället för att förhålla oss till den sådan den faktiskt är med allt vad det innebär av orsakssamband, planetära begränsningar och mänskliga tillkortakommanden.
Jag har aldrig varit mer övertygad om det förhåller sig på det viset än vad jag är nu.
***
Stefan Strömberg, författare vars senaste bok är ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström.
