Jag trodde att jag var en svårtriggad person men motbevisades precis, jag hörde något som fick mig att släppa min gröttallrik för att borra tummarna in i ögonen av frustration. En P1-reporter vispade runt med en mikrofon i ett publikhav av motorsportsfantaster och ställde frågan:
Skulle elmotorsporten kunna vara något? Nej, det var en totalt värdelös idé. Vilken dystopi. Rätt ut sagt idiotiskt. Som att se Metallica spela akustiskt. Motorljudet är ju halva upplevelsen. Sporten är förstörd.

Bortskämda bebisar.

Som den man jag är, som avprogrammerar en giftig maskulin världsbild där kärleken till prylar eller status och myter är den ådrigaste penisen av de alla, vill jag katapultera mig ut i rymden när jag hör argument som är dåligt underbyggda av känslor och rädsla. Män ska ju inte vara rädda, det är omanligt. Därför förkläds rädslan inför nödvändiga förändringar och känslan av svaghet med styrka.

Petromannen är livrädd eftersom att han nu har förstått. Han, en självständig man, är totalt beroende av olja. Klimathotet är ett hot mot den traditionella mannen. Det finns ett tydligt samband mellan konservativa, nationalistiska och klimatskeptiska män, de sistnämnda är ofta också kritiska till feminism och invandring. Sett till både ålder och kön är män i åldersgruppen 35 till 64 de som ser störst problem med att göra miljöval.

Men hemligheten bakom förändring är att inte att fokusera all sin energi på att bekämpa det gamla utan på att bygga upp det nya. Våra liv måste hindra smutsiga system, inte bidra till det. Oavsett om det gäller fossilberoende, barnaga eller köttätande.

För att majoritetslivsstilen ska sluta ha starka kopplingar till en manliga mall som är förödande för vårt klimat, måste den manliga mallen uppdateras. Om vi vill rädda planeten måste vi börja med att rädda mannens inre värld.  Men hur ändrar vi på den stora grupp fossilfetischistiska män som hävdar sin maskulinitet genom att grilla planeten? Kan vi få dem att våga gråta och inspireras av kvinnors förändringbenägenhet? Jag vet inte hur vi räddar förövare som är rädda.

Jag tror att bakom de globalt resurskrävande utsläppsbovarna står en pojke som, i jakten på en ny leksak, tappat bort sin förälder i närbutiken som tror att allt är kört.
Det finns ingen av naturen given betydelse av vad en man är, vi människor har skapat ”mannen” och jag vet inte om vi ska krossa normer. Kanske ska vi istället upphöja nya majoritetsnormer?

En majoritetsman som för en konversation med sin karaktär och drivs av rättvisa, inte av välljudande V8-motorer eller förlegade maskulina ideal. En som fokuserar på annat än sig själv, som ser den stackars kossan bakom planksteken och som vill stå upp för skogsdungen och insekterna som bor i den när det finns planer att göra en parkeringsplats av stället. En man som står på flyktingens, flodens och fiskens sida. För en sekund vill jag låta som Ulf, men vi behöver vuxna i rummet. Istället för att strida för gamla positioner så bör vi ta ansvar. Manligheten är grön.