Jag sitter i en intervju om min senaste bok och journalisten säger:

– Du har ju genom åren även fått en hel del kritik från vänster.

– Ja, det stämmer, säger jag.

– Får jag läsa lite, eller sårar det dig?

– Det är möjligt, men läs du.

– ”Eller så tillhör de den där Stina Oscarson-typen som inte bryr sig om klass och anser att poesi är viktigare än börsen.”

– Oj vad vackert, säger jag. Det måste vara den finaste kritik jag fått. Och dessutom är det ju sant. Jag menar, man får ju så mycket kritik från folk som har missförstått en, men journalisten som skriver detta har ju verkligen förstått. Men tycker annorlunda. Men jag tror faktiskt att poesi är viktigare än börsen.

Egentligen finns det nog fler likheter än många tror.
Både börsen och poesin är uppdiktade berättelser. Som bygger på tillit. Att de, vi, som ger sig in i leken är med och leker och bestämmer sig för att tro på berättelsen. Men det som skiljer poesin från börsen är ungefär det som skiljer barn och vuxna på julafton.

De vuxna vet att tomten är ett påhitt men är med och leker en stund. De klarar av att gå in i och ut ur fiktionen. De gör också de flesta som läser poesi. Vi kastar oss in i en fiktiv värld. En stund. Och snuddar vid något som kanske är än mer sant än den verklighet vi har omkring oss. Vid insikten om vår plats i det stora, alltet. Vid höjden av lycka att få finnas till och sorg över livets ändlighet. Vid sårbarhet och tvivel och allt det där som det innebär att vara människa. Men sedan kan man gå ut i köket och koka gröt som vanligt.

De som spelar på börsen är mera som barnen på julafton. I alla fall de allra minsta, för vilka man ännu inte vågar avslöja att allt bara är ett påhitt. Rädd att de ska bli besvikna, arga. Att hela deras värld ska falla sönder. Med den skillnaden att det är farligare om miljontals medelålders män med goda inkomster blir arga eller får sin världsbild krossad. Så för att upprätthålla lögnen fylls våra tidningar av börsindex. Och våra nyhetssändningar svämmar över av rapporter om börsens upp- och nedgång och journalisterna talar som om det vore en verklig katastrof att HM-aktien sjunkit och något givet bra att Spotify direkt nått en toppnotering.
Vi människor behöver fiktionen. Men problemen börjar när vi slutar skilja mellan vad som är verkligt och vad som är berättelser. För då slutar vi också se vad som är möjligt att ändra.

Och riktigt farligt blir det när vi börjar bygga politik för att upprätthålla en fiktion. Vilket är precis vad som sker. För då börjar successivt fiktionen förvandlas till verklighet. Och när våra pensioner, försäkringar, lån, ja hela statskassan, allt, görs beroende av detta luftslott blir det plötsligt en verklig katastrof om börsen sjunker.

Börsen är på ett sätt det yttersta tecknet på ett samhälle som inte klarar av att skilja på i vilka områden fiktion är lämpligt och inte.

Än värre är kanske att vi i takt med att börsen blivit verklig inte längre accepterar fiktionen i konsten. Här ställs högre och högre krav på ”sanning”. Och det börjar ifrågasättas om en man kan skriva om en kvinna, en svart om en vit, en rik om en fattig. Och på så sätt undergräver man hela konstens idé. Tron att vi har förmågan att sätta oss in i hur en annan människa har det.

Och jag skulle här vilja återknyta till journalisten som menar att jag är ointresserad av klass. Det är jag verkligen inte. Däremot tror jag att poesin har en förmåga att ena oss människor långt över klassgränserna. Den kan påminna om vad vi har gemensamt.

Vilket är en förmåga som börsen saknar.

Tummen upp:

Körsbärsträden i Kungsträdgården slagit ut och påminner om att det även i år kommer en sommar.

Tummen ner:

Det är så mycket lättare att få fokus på Svenska Akademien än på Ceta-avtalet.