Den liberala samhällsmodellen är till stora delar värd att älska. Jag gör det. Yttrandefrihet, organisationsfrihet, pressfrihet, religionsfrihet. Allt detta utgör onekligen ett verkligt medborgarperspektiv. Men när liberalismens företrädare inte förstår skillnaden mellan frihet för människor och frihet för kapital så överger de medborgarperspektivet och ställer sig på marknadsperspektivets sida. Och den som i dag kallar sig liberal har mycket att förklara.

Liberaler har alltid försökt skydda frihetsrummet när staten försökt reducera medborgaren till undersåte. Men de blundar allt hårdare med sitt högra öga, de vill inte se hur kapitalets frihet också försöker reducera medborgaren. De tycks ha så svårt att se hur den globaliserade sentida kapitalismen faktiskt urholkar demokratin, försätter människor i tvångssituationer och göder anonymisering av den reella makten. (Socialister i den hårda kärnan har alltid haft fäbless för att blunda med sitt vänstra öga, de vill inte se hur staten kunnat urholka demokratin och reducerat människan till undersåte).

Vi måste lära oss att skilja på frihet för fysiska personer och frihet för juridiska personer. Fysiska personer är människor av kött och blod. Juridiska personer är inte av kött och blod, de har inte ens ett hjärta som slår. När Maud Olofsson, den tidigare Centerledaren, uttalade att alla borde ha F-skatt – och därmed också bli mer av juridiska personer – så var det ett tillkännagivande med nyliberal kärna. Vi ska se varandra som små vandrande företag. Det passar ju bra in i den ekonomistiska synen på människan.

Liberalismen värnar valfrihet och mångfald, men valfrihet och mångfald måste skyddas från liberalismens ideologiska oförmåga att upprätthålla just valfrihet och mångfald. Liberala krafter har historiskt utifrån individens rätt arbetat för att avskaffa privilegiesamhället, men i dag verkar liberalismens huvudfåra i motsatt riktning genom kamp för borttagen arvsskatt, avlägsnad förmögenhetsskatt och lägre kapitalskatter som skapar nya familjeprivilegier som går i arv och skapar nya klaner. Ibland på global nivå.

Det är onekligen ett hav som skiljer dagens marknadsliberaler från den liberalism som Folkpartiets långvarige, och kanske störste, företrädare (Bertil Ohlin) stod för. I boken Öka takten (1968), argumenterade han för ”en särskilt stor förbättring för låginkomstgrupperna varigenom ojämnheten i inkomstfördelningen minskas”. Han meddelade att han var anhängare av “en inkomstfördelning som är mindre ojämn än den blivit genom de s k krafternas fria spel”.

Det goda samhället kräver balans mellan marknad och politik. Många i Sverige inser numera, efter åren då socialdemokratin härskade enväldigt och byråkratiskt, att politikens detaljstyrning kan lägga en svabbig näve över samhället och minska människors frihetsrum. Gott så. Men när marknadens sorteringsmekanism lägger sin svabbiga näve över samhället och minskar människors grundläggande möjlighet till gott liv är vi också illa ute. Jag ser inte skymten av någon liberal ledarfigur som inte blundar med högra ögat.