Papua Nya Guinea har efter månader av politiskt kaos fått en ny premiärminister: James Marape. Utnämningen innebär att Peter O’Neill kliver av sin post efter åtta år som premiärminister och släpper fram sin förre finansminister till makten. Marape har för avsikt att förvandla Papua Nya Guinea till en regionalekonomisk stormakt. Och det med skatteparadis, mineraler och kontroverser i autonoma regioner som lockbeten.

Peter O’Neills åtta år som Papua Nya Guineas premiärminister kan sammanfattas med önationens starkare band till Kina i form av fördelaktiga lån, kontroversiella migrationsavtal med Australien som upplåtit Manusön som avstjälpningsplats för icke-önskvärda till Papua Nya Guineas mäktiga granne i söder – men framför allt av önationens förkärlek för mineraler.

Nationaliseringen av Ok Tedigruvan alldeles längs med gränsen till det av Indonesien ockuperade Västpapua 2012 angav tonen för den politik som O’Neill ville föra och som hade som huvudsyfte att göra den unga nationen – självständig från Storbritannien så sent som 1975, men alltjämt en del av det brittiska samväldet – mer slagkraftig ekonomisk och med en större kontroll över sina egna industrier.

Inbördeskriget i Bougainville mellan 1988 och 1998 innebar inte enbart 20 000 civila dödsfall och en kvarlevande konflikt och utbredd misstro gentemot den politiska centralmakten i Port Moresby – autonomin som Bougainville garanterades vid krigets slut och som satte stopp för gruvindustrins förödande konsekvenser för miljön och regionens invånare har börjat ifrågasättas – från flera håll. Och i papuanska medier diskuteras det huruvida det är ekonomiskt ansvarsfullt att inte exploatera de naturresurser som finns tillhands i ett läge då nationens ekonomi går trögt.

Skatteparadis, självständighet och självmord

Det är i det läget som den nye premiärministern James Marape har tillträtt. Han är gammal i gamet och har suttit i parlamentet sedan 2007 efter att ha byggt sin politiska identitet och bas i de södra högländerna. Han vet mycket väl hur saker och ting har fungerat – eller inte fungerat – i Papua Nya Guinea under O’Neills tid vid makten. Som finansminister är Marape liksom sin företrädare såld på tanken att snabbt och industriellt göra önationen till en kraft att räkna med.

– Vi kommer att försöka maximera inkomsterna från det som Gud har givit det här landet i form av naturresurser. Vi behöver inga utlänningar som kommer hit och drar fördelar av vårt skogsbruk, sa han i sitt installationstal.

James Marape har dock inte helt gett utländska investerare kalla handen; han vill snarare värma storkapitalets reserver med den ökända Manusön som lockbete. Genom att göra ön till en skattefri handelszon.

Sedan 2013 har de flesta politiska handelsvaror på Manusön varit asylsökande människor. De har anlänt båtvägen till Australien i hopp om ett bättre liv men snabbt skeppats vidare till förvaringsläger runtom i Stilla havet, bland annat på Manusön, där förvaringsläger öppnade portarna första gången 2001. I gengäld har regeringen i Canberra stött O’Neills styre och talat tyst, för att säga inte alls, om de korruptionsskandaler och de anklagelser om maktmissbruk som oppositionen nu gör allt för att utreda juridiskt.

Vittnesmålen från Manusön har genom åren varit outhärdlig läsning. Så sent som i slutet av maj talades det om kollektiva självmordsförsök och en förvaringspolitik ”bortom all kontroll”. Det nya politiska landskapet i Australien – där den konservative premiärministern Scott Morrison bröt ett mångårigt Laborstyre när han vann valet 2018 – har spenderat stora summor för att återigen öppna Julön för asylsökande flyktingar. Men till dess att Manusön fortsätter att husera migranter å Australiens vägnar fortsätter även Morrisons regering – och privata bolag, särskilt inom säkerhetsindustrin – att vara beroende av Papua Nya Guineas politiska goodwill.

Att göra Manusön till Papua Nya Guineas första skatteparadis ses som ett av många steg på vägen till ett förbättrat rykte internationellt, något som i finanskretsar även står och faller med erbjudna kontrakt av naturresurser och åtråvärd skog. Men Manusöns ökända rykte lär emellertid inte gå att tvätta bort i första taget. Tidigare i år avslöjade Australian Financial Review de australiska vaktbolagens – däribland Paladin och G4S – systematiska vanvård och maktmissbruk i sin skötsel av migrantlägren. Ett ansvar som de fått tilldelat sig via lukrativa avtal med centralregeringen i Port Moresby.

Spelet om Bougainville ...

För det autonoma Bougainville – vars tioåriga blodiga gruvkonflikt låg till grund för James Camerons äventyrsepos ”Avatar” – blickar lokalbefolkningen in i ett suddigt framtidsglas som kan visa dem alltifrån självständighet till upptrappade inhemska sociala konflikter.

Den autonoma regeringen i Bougainville har gläntat på dörren när det gäller återupptagen gruvdrift, något som majoriteten av befolkningen i anslutning till Panguna är emot – men vilket är ett sätt för regionens politiska styre att göra sig hörda för omvärlden.

Det saknas heller inte intresse för Bougainville.

I början av juni avslöjade lokalmedier i den autonoma regionen Bougainville att australisk polis eskorterade landsmän verksamma inom gruvindustrin i närheten av Pangunagruvan – den gruva som inbördeskriget kretsade kring. Med i packningen fanns GPS-utrustning och annan teknik som gjorde lokalbor misstänksamma och nu krävs den autonoma regeringen på svar när det gäller händelsen.

– [Australisk polis] närvaro i Panguna, en plats som symboliserar så många kontroverser och meningsskiljaktigheter, väcker allvarliga frågor med tanke på att Australien tidigare alltid stödde militärt ingripande från Papua Nya Guineas försvarsmakt att återta kontrollen av gruvan, säger James Onartoo, före detta militär under inbördeskriget och numera affärsman, till Asia Pacific Report.

... och spelarnas insatser

Premiärminister James Marape har vidhållit att Papua Nya Guinea är ”starkare med än utan Bougainville”, men lovar ändå att respektera utgången i den folkomröstning om Bougainvilles framtid som planeras att hållas senare i höst.

Den stundande folkomröstningen har hällt myror i byxorna på australiska regeringsmedlemmar och kinesiska investerare som numera reser i skytteltrafik till Bougainville för att säkra sina positioner vid händelse av ett fullständigt uppbrott från den papuanska nationen. I det politiska spelet är Pangunagruvan det autonoma styrets trumfkort i förhandlingarna. Men på den nuvarande spelbrickan ser ekvationen där både lokalbefolkningen och utländska investerare hålls nöjda omöjlig att räkna ut.

Enligt Jonathan Pryke, chef vid Lowy Institutes stillahavsprogram, lär folkomröstningens utfall – vilket det än blir – rendera i en rad strategiska utmaningar. Och det tack vare Kinas växande närvaro i Papua Nya Guinea i allmänhet och Stillahavsregionen i synnerhet.

– Givet det nya strategiska landskapet, och icke att förglömma de stora kopparreserverna kvar i Pangunagruvan, förväntar jag mig att ett självständigt Bougainville kommer att ha en uppsjö av internationella uppvaktare som vill hjälpa dem att komma tillrätta med sina finansiella utmaningar, säger Pryke till The Australian.