Häromveckan kom en forskningsrapport med (det för alla som fått barn i en tvåsam relation rätt uppenbara) resultatet “när den person som fött barnet inte behöver vara ensam med sagda barn hela tiden minskar risken för både fysisk och psykisk ohälsa”. Undersökningen bygger på en jämförelse av förstagångsföräldrar – enbart föräldrapar med en mamma och en pappa, dock – före och efter att den svenska föräldraförsäkringen börjat tillåta 30 så kallade dubbeldagar, alltså 30 dagar som föräldrarna kan få ta ut samtidigt under barnets första år utöver de 10 redan existerande som får användas i förbindelse med förlossningen.

Det är väldigt intressant läsning. Inte bara på grund av de fantastiska resultat som dessa dubbeldagar visat sig ge för mammors hälsa, där risken att mamman skulle behöva uppsöka sjukhus eller specialistvård för förlossningskomplikationer minskade med 14 procent, användande av ångestdämpande läkemedel minskade med 26 procent och uttag av antibiotika minskade med 11 procent, men också för att uttaget av dubbeldagar i förhållande till effekterna är väldigt litet – bara några få dagar under de första månaderna. Allt tyder på att papporna främst tar ut sina flexibla dagar under kritiska perioder när mamman är i störst behov av det – exempelvis när hon behöver uppsöka sjukhus. Hur föräldrar löste den situationen innan dubbeldagarna är fortfarande ett mysterium.

Rapporten konstaterar att flexibilitet i föräldraförsäkringen har stora effekter på kvinnors välmående, och jag konstaterar att en mer flexibel föräldraförsäkring är en långt mer jämställdhetsinriktad reform än ”individualiserad föräldraförsäkring” som enligt alla förslag hittills ändå bygger på att föräldrarna ska ta ut hälften var men inte samtidigt. I de allra flesta fall tar mamman ut sammanhängande ledighet den första tiden efter förlossningen – men vad hjälper det mamman om pappan tar resterande hälft om hon ändå fått en förlossningsdepression och levt med post partum-smärtor under sin tid ensam med barnet? Det hjälper så klart på kvinnors ”återgång till arbetsmarknaden”, arbetslinjens heliga graal;  det arbete som genererar pengar är mycket mer värt än det arbete det ligger i att föda och föda upp en människa.

Dubbeldagarna har tillkommit för att uppmuntra jämställdhet i ett längre perspektiv, men eftersom de bara är 30 används de så klart sparsamt – för vem vet när de kommer komma att behövas längre fram? En reform som vore mer progressiv ur jämställdhetsperspektiv vore en där båda föräldrarna får lika mycket föräldraledighet som de kan ta ut som dubbeldagar tillsammans eller enkeldagar var för sig – eller ge bort till någon annan person i barnets närhet. En ännu mer flexibel reform vore givetvis basinkomst, som ger alla människor, föräldrar eller ej, möjligheten att vara hemma med eller utan barn, eller med sina barnbarn, eller sin grannes barn, exakt hur de vill. Utan att behöva ansöka om föräldradagar eller planera sin föräldraledighet flera år i förväg.

Studien visar tydligt att familjer planerar sina liv utefter vad som ger maximal nytta för just dem. Oron att båda föräldrarna skulle sluta lönearbeta helt för att vara hemma med barnen, som dagens föräldraförsäkring är uppbyggt för att förhindra, är förvisso ett trevligt scenario men således knappast troligt. Vi har ett system som bygger på kontroll, men vi behöver det inte. Ge människor flexibilitet i form av frihet, så kommer vi snart se att människor gör vad som är rätt för dem, där och då. Människor gör smarta val. Om de har tryggheten och friheten att göra dem.