En ny lag i syfte med att säkra upp Nicaraguas allmänna försäkringssystem genom höjda skatter har bäddat för allvarliga interna stridigheter. Demonstrationståg möttes av militär och polis med 25 dödsfall som följd. Allt i ett land kantat av sociala konflikter och brinnande skogar. ANALYS/NICARAGUA • I den nya socialförsäkringslagen och reformerade pensionssystemet såg landets regering, […]
En ny lag i syfte med att säkra upp Nicaraguas allmänna försäkringssystem genom höjda skatter har bäddat för allvarliga interna stridigheter. Demonstrationståg möttes av militär och polis med 25 dödsfall som följd. Allt i ett land kantat av sociala konflikter och brinnande skogar.
ANALYS/NICARAGUA • I den nya socialförsäkringslagen och reformerade pensionssystemet såg landets regering, ledd av president Daniel Ortega, ett sätt att säkra fortsatta allmänna subventioner av sjukvård och lärosäten.
Vanliga anställda skulle bidra med sju procent av sin lön, en höjning med 0,75 procent, medan arbetsgivare skulle tvingas bidra med 22,5 procent, en höjning med 3,5 procent. Även pensionärer skulle tvingas bidra med fem procent av sina pensioner för att bland annat bekosta fortsatta subventioneringar av mediciner.
Kritiken kom direkt och huvudstaden Managua och universitetsstaden León intogs snart av demonstranter och militär med ett 30-tal dödsfall, däribland en journalist. Inhemska medier beskyllde olika sidor för de urartade protesterna och efterföljande dödsfallen: regeringstrogna skyllde kaoset på ”betalda miliser” och ”vandalgrupper”, oppositionella lade skulden på polis och militär. Demonstranter har ockuperat universitetssalar och uppmanat Daniel Ortega och vice-president Rosario Murillo, poet och även presidentens äkta maka, att avgå.
Daniel Ortega har backat och lovat se över sjukförsäkringslagen, men frågan om en ny remissrunda är nog för att återställa ett redan skadeskjutet styre präglat av interna stridigheter, maktmissbruk och ett kontroversiellt kanalbygge som tvingat ursprungsfolk på flykt och miljörörelser att ropa på hjälp å naturens vägnar. Klart är att Nicaraguas problem sträcker sig djupare än en ogenomtänkt försäkringslag.
Daniel Ortega ingick i det styrande sandinistpartiets styre redan när revolutionen 1979 störtade den ökända diktaturdynastin ledd av familjen Somozas patriarker med vapen och dollar från USA. Efter att sandinisterna och dess seglivade ledare Ortega miste makten i demokratiska val 1990 dröjde det fram till 2006 innan partiet och Ortega återfick folkets förtroende. Landet har genom åren förblivit ett av Latinamerikas fattigaste och Ortegaadministrationens välkomna sociala satsningar och subventioner av sjukvård och utbildning har skett sida med sida med ett totalförbud av abort, det senare en pikant eftergift till Nicaraguas inflytelserika katolska kyrka.
I landets södra delar pågår sedan några år tillbaka ett jättelikt kanalbygge vars syfte är att liksom Panamakanalen agera snabbpassage för handel mellan Atlanten och Stilla havet. Bygget är inte bara ett försök att sätta landet på den globalekonomiska kartan, det kan även ses som ett monstruöst integrationsförsök. Att nå Nicaraguas atlantkust landvägen har blivit enklare tack vare några vägprojekt i södern, men i norr nära gränsen till Honduras är tillgängligheten kraftigt begränsad och känslan av isolering påtaglig.
Moskitkusten – den del av atlantkusten som löper från Guatemala ner till Panama via Belize, Honduras och Nicaragua – har under det senaste årtiondet blivit alltmer laglöst och i händerna på organiserad brottslighet. Kustremsan har alltid varit ett tacksamt transitmål för smuggling av vapen och narkotika mellan Colombia och den afrikanska kontinenten eller norrut till USA, men för att stävja den organiserade brottslighetens inflytande över lokalsamhällen har länderna satsat stora resurser på militär närvaro – något som i sig inte löst de grundläggande problemen som frånvaron av infrastruktur och sociala nödvändigheter som universitet och sjukhus.
Om 1990-talets nyliberala regeringar såg Nicaraguas moskitkust som en naturresursbrunn att sälja ut billigt till utländska skogs- och gruvbolag så använder Sandinistregeringen Moskitkusten som ”en ny utpost” där småskaliga bönder och gruvaktörer kan köpa mark till billiga priser och i samma veva minska urbaniseringen till landets städer. Följden har blivit en boskapsboom och dödliga krockar med lokalbefolkningen, varav många ursprungsfolk som tvingats kämpa för rätten till sina jordar sedan kolonialtidens dagar.
Konflikten mellan landets kortsiktiga intäkter på boskapsuppfödning och långsiktiga satsningar på naturvård kom i fokus i samband med april månads svåra bränder i sydöstra Nicaragua. Ett stort skyddsklassat skogsområde gick förlorat i lågorna och branden tros ha orsakats av svedjebruk av illegala nybyggare som driver ut regionens ursprungsfolk med lågor och vapen för snabba inkomster på timmer och kött.
Presidentens brist på fingertoppkänsla och milslånga avstånd till allmänheten bidrar till att dränera invånares tilltro till politiken, och hans oförmåga att stävja den illegala kött- och timmeindustrin längs Moskitkusten kan få långsiktiga konsekvenser som inte bara riskerar Ortegas eget historiska anseende, på spel står även Nicaraguas anseende som rättsstat.