Ett kompakt mörker har lagt sig över Sverige. Det mörker som blev så tydligt på valdagen har byggts upp och blivit alltmer intensivt under de tre senaste åren. De fyra nationalistiska partierna som hårdast drivit på för att stänga Sverige, tävlat i rasistiska utspel, satt grupp mot grupp och populistiskt drivit hårdare straff fick tillsammans 73,4 procent av rösterna.

Det är visserligen i stort samma resultat som förra valet för de fyra partierna tillsammans, så ytligt kan det se ut som så mycket inte har förändras. Men den stora skillnaden är att i förra valet gick bara ett av de fyra partierna till val på den politiken, och SD nådde då bara 12,9 procent. Vi har alltså på fyra år gått från att 12,9 procent röstar på partier som vill ha stängda gränser, som ställer flyktingar mot välfärd, jagar papperslösa och pratar om volymer istället för behov, till att 73,4 procent gör det. I valet 2014 pratade Reinfeldt om öppna hjärtan medan SD satte flyktingbroms mot pensionsbroms. I valet 2018 var det istället S som satte gratis busskort för skolungdomar på loven mot flyktingmottagande.

Så även om SD ”bara” ökade med 4,7 procentenheter så ökade andelen väljare som röstade på partier med SD-politik med över 60 procentenheter och dessa är nu i kraftig majoritet i riksdagen.

Det är skrämmande på så många plan. Det är skrämmande för alla som drabbas av den ökade vardagsrasismen och hatet som sprids som ett resultat av dessa partiers retorik och rasistiska argumentation. Det är skrämmande för dem som drabbas direkt av deras politik. Men det är också skrämmande att så många är så auktoritetsbundna att de går i ledarnas fotspår vart de än leder.

I ett kompakt mörker, som det vi lever i nu, så syns dock även mycket svaga ljus tydligt. Ljus som aldrig syns i dagsljus blir plötslig synliga. De ljuskällorna behöver nu bli våra fyrar som hjälper oss att navigera utan att tappa hoppet.
Det ljuset är framför allt alla de människor som dagligen kämpar för en humanare politik och för att hjälpa dem som drabbas av de stora partiernas allt mer inskränkta och repressiva politik. Alla de som står upp för medmänsklighet, frihet och solidaritet. På valnatten syntes det ljuset, även om det flämtade en del, genom att de två partier som tydligast stått upp för medmänsklighet och mot SD-populismen gick kraftigt framåt. Även om framgången inte blev lika stor som många hade hoppats ökade V och C gemensamt exakt lika mycket som SD.

Samtidigt gick alla partier som anpassat sig till SD:s politik, förutom KD, bakåt. Och SD visade sig inte vara i närheten av så stora som många och inte minst de själva trott. Läskigt stora ja, men under det senaste året har det pratats som de redan varit ett 20–30-procentsparti. En kan inte negligera en femtedel eller en fjärdedel av väljarna, har det hetat. Eller en kan inte stänga ut det största eller näst största partiet. Men SD har aldrig varit så stora. Då hade de 12,9 procent och nu 17,6. Illa nog, men långt ifrån största parti eller en fjärdedel av väljarna.

Det visar att trots att de fyra mest öppna, medmänskliga och flyktingvänliga parterna i dag bara samlar drygt 26 procent så finns det hopp. Men för att det hoppet ska bli mer än ett svagt flämtande ljus i ett i övrigt becksvart mörker måste vi mobilisera. Det är hög tid att vända debatten, opinionen och samhällsklimatet. Den dagen vi lyckas med det kommer något eller några av de partier som nu anpassat sig till SD vända tillbaka, eller så kan de fyra öppna dubbla sitt stöd.

Det räcker att S vänder tillbaka till Mona Sahlins politik eller att M återtar Fredrik Reinfeldts linje, samtidigt som KD hittar tillbaka till Alf Svenssons politik, för att det återigen ska finnas en majoritet för en mer öppen och human politik. Men partierna kommer aldrig att gå före utan det är upp till oss att tända ljuset. Det är dags att organisera sig och sätta press på de nynationalistiska partierna. Det är dags att se till att det där svaga ljuset som nu bara syns i totalt mörker återigen börjar lysa upp hela samhället.