I Brasilien är den eviga frågan vem Amazonas är till för, vem som har rätt till dess mark, vidder och naturresurser, avhandlas dock ur ett urbant perspektiv. Våld och politisk instabilitet tar allt större plats i regnskogsregioner, även i Colombia och Venezuela.
Ex-militären Jair Bolsonaro gick segrande ur presidentvalet. Backad av Brasiliens samhällselit och den inflytelserika gruvsektorn och skogsindustrin stormade han fram genom valrörelsen ridande på en räddhågsen samhällsdebatt. Han säger sig vara beredd att offra världens största regnskog för tillväxt, välmående industrier och väloljade kontakter med utländskt kapital. Brasiliens medelklass har fått cirka 30 miljoner nya medlemmar under Arbetarpartiets årtionde vid makten, främst tack vare förbättrade välfärds- och utbildningsinsatser och höjda medellöner. Konsumtionen har blivit en ekonomisk livsnerv i samhället och landet tillhör ett av de mest nyfikna hos sociala medieaktörer.
Naturtillgångar och markpotential har varit en förutsättning för att hålla liv i den ekonomiska motorn, och det tillsammans med ett fortsatt mer eller mindre laglöst kastsystem i Amazonas. Konfliktytorna mellan arbetstagare och arbetsgivare, mellan jordägare och markaspiranter, har förblivit trogen sin koloniala struktur.
För Bolsonaro och skogs- och gruvbolag är Amazonas en resurs snarare än en boplats och nödvändig ekologisk komponent i ett globalt men hotat ekosystem. Att miljöorganisationer, fackliga rörelser och ursprungsbefolkningar drar öronen åt sig till följd av Bolsonaros politiska plan – där kapitalet ska ges fri lejd på bekostnad av skog, naturvård och forskning – är förståeligt, men klart är att läget redan är mycket allvarligt.
Miljökämpar och talespersoner för ursprungsfolk har bedrivit sin kamp med livet som insats i flera sekel. Delstaten Pará är i dag ökänd skådeplats för en serie brutala mord på motståndare till palmoljeindustrin, sojaproduktionen och illegal skövling.
Mindre kontroll
Bolsonaro har krävt nerstängning av både Brasiliens miljöbyrå (Ibama), som övervakar avskogning och miljöförstöring, och Chico Mendes-institutet som utfärdar böter till aktörer som försummar sina förpliktelser.
”Detta skulle eliminera någon form av övervakning av åtgärder som leder till avskogning”, skriver Ed Atkins, forskare kring geopolitiska konsekvenser av miljöpolitik vid University of Bristol, i The Brazilian Report.
Budskapet från den nye presidenten kan, menar Atkins, inte misstolkas:”Stora delar av Brasiliens biologiskt varierade och ekologiskt viktiga landskap öppnas för utveckling och utvinning. Med den brasilianska sojabranschen som drar nytta av det nuvarande handelskriget mellan USA och Kina är det högst troligt att löften om denna potentiella expansion skulle bli väl mottagen.”
Bolsonaros uttalade eskalering av en redan akut situation sätter fingret på Amazonas enorma konfliktpotential. I grannländerna finns samma problematik och utmaningar. Samma eviga konflikt mellan kortsiktiga ekonomiska och politiska vinningar ställda mot långsiktiga och hållbara visioner.
Krig mot Venezuela?
Under hösten har anonyma diplomatkällor citerats i brasiliansk, colombiansk och venezolansk press om långtgående militära planer för att störta Venezuelas president Nicolás Maduro. I en sådan flerfrontsplan skulle Amazonas gömmor och vrår med största sannolikhet användas som militära utgångspunkter. Bolsonaro har inte pressats när det gäller sina aggressiva uttalanden om Venezuela och förkärlek för militära åtgärder när det gäller att räta ut politiska frågetecken, men Colombia har tillbakavisat uppgifterna och kallat dem fullständigt otroliga.
Klart är ändå att gränsregionen mellan Colombia och Venezuela har blivit en krutdurk för missnöje och flykt, och i somras stängde även Brasilien sina gränser till Venezuela på grund av ”flyktingproblem”. Ett beslut som kritiserades av Brasiliens högsta domstol:
– Det är inte rättssäkert att välja den enkla vägen och ”stänga dörren” på grund av problem med flyktingmottagande, sa Rosa Weber, tjänstgörande för Högsta domstolen i ett uttalande i augusti.
Vilda västern
Situationen i gränsregionen mellan Brasilien och Venezuela börjar alltmer likna en duell á la Vilda västern. Skott har avlossats mot venezolanska flyktingar och boende brasilianare lyfter alltmer fram immigranter som ett problem och hot mot såväl säkerhet som välfärd. Stölder och rån i kommunen Pacaraima har lett till att venezolanska immigranter angripits i flyktingläger medan polis och myndigheter sett mellan fingrarna.
– Det var hemskt, en mobb brände tält och allt som fanns därinne, berättade Carol Marcano, venezolan som arbetar i Boa Vista och vittnar om angreppen mot flyktinglägren i Pacaraima. Det sköts och brändes bildäck.
Det spända läget från i somras har lugnat ner sig. Men bara temporärt och nu randas ett nytt politiskt tonläge där insatserna har blivit högre och Brasilien har fått en president som ser våld som en effektiv problemlösare.
Ny högerallians
Att Jair Bolsonaro i Colombias nye president Iván Duque ser ut att forma ett starkt högerblock med en tydlig vilja att återgå till ”normala relationer” med USA och marknaden ökar trycket och minskar handlingsfriheten för sociala rörelser, miljörörelser och ursprungsfolk att verka för en hållbar utveckling.
Sammantaget är det svårt att skönja annat än mer våld och upptrappade oroligheter i Amazonas. Förändringar går att skönja i horisonten. Brasiliens framsteg när det gäller skydd av natur och djurliv under det senaste decenniet kan snart vara ett minne blott, medan gruv-, mineral- och skogsindustrin går en ljus framtid till mötes.
”Frågan nu är om landets nye president kommer att driva på för ytterligare framgångar, eller sätta ny kurs”, skriver vetenskapsjournalisten Michael Marshall i Forbes.
