Bakgrund

Konflikten i Ukraina sker på olika nivåer; mellan grupperingar internt i Ukraina, mellan ukrainska myndigheterna och Ryssland, och mellan Nato och Ryssland. Konflikten handlar om mark, om makt och säkerhet, där frågor som rör historia, identitet och folkrätt är viktiga.

När Sovjetunionen upplöstes 1991 förklarades Ukraina som en självständig stat, efter att tidigare varit en sovjetrepublik. Även Krimhalvön blev en del av det nya Ukraina, trots att majoriteten av medborgarna i Krim var så kallade etniska ryssar, och tidigare tillhört Sovjetunionen.

De flesta EU-anhängare bor i västra Ukraina och de flesta ryska anhängare bor i de östra delarna av landet.

Protester på Maidantorget

Viktor Janukovitj var Ukrainas president fram till februari 2014, då riksdagen avsatte honom från makten. Anledningen var att EU hade erbjudit Ukraina ett så kallat associeringsavtal. Detta avtal skulle föra Ukraina närmare EU. EU:s förslag tvingade Janukovitj att välja sida. Janukovitj var inledningsvis positiv till ett närmare samarbete med EU men ville samtidigt inte skapa ett större avstånd till Ryssland. Därför avstod han från att underteckna avtalet med EU och undertecknade ett avtal med Ryssland istället. 

EU-anhängarna i Ukraina visade sitt missnöje genom att i november 2013 demonstrera på torget Maidan i huvudstaden Kiev. Hundratusentals personer deltog och protesterna var också motiverade av missnöje kring regeringens dåliga styre av landet, bland annat på grund av korruption. Över 100 människor skjöts ihjäl i februari 2014. Den ukrainska regeringens tuffa reaktion mot demonstrationerna ledde till en upptrappning av våldsamma sammandrabbningar i Kiev. Det slutade med att parlamentet avsatte president Janukovitj i februari 2014. 

Denna handling kan definieras som en statskupp eftersom de folkvalda inte kunde följa handlingar och inte hade tre fjärdedels  majoritet som konstitutionen kräver för ett sådant beslut.

Ryssland annekterar Krim

Ryssland reagerade på statskuppen genom att ta kontroll över Krimhalvön med militära styrkor. Ryssland hade redan en laglig militärbas i Krim och genomförde operationen snabbt och enkelt, utan strider. Därefter hölls val i Krim om att anslutas till Ryssland. Nästan alla som deltog röstade ja. Valet var dock inte internationellt erkänt. 

I mars 2014 beslöt sig Ryssland för att annektera Krim, vilket innebär att Krim ansågs vara en del av Ryssland. De flesta andra länder i världen erkänner inte Krim som en del av Ryssland. Rysslands agerande i Krim motiverades delvis av rädsla för att Krim skulle kunna användas som en Natobas under den nya ukrainska regimen.

Ryssland gav också stöd till pro-ryska rebeller i östra Ukraina. Dessa var emot myndigheterna i Kiev och inspirerades av Rysslands annektering av Krim. Detta ledde till sammandrabbningar mellan de pro-ryska rebellerna på ena sidan och den ukrainska armén och paramilitära nationalister på den andra. Dessa sammandrabbningar började under april 2014.

Brott mot folkrätten

Rysslands agerande på Krimhalvön och i östra Ukraina sågs som tydliga brott mot folkrätten. Detta är anledningen till att Väst införde sanktioner, främst ekonomiska, mot Ryssland. Ryssland svarade med att också införa sanktioner, bland annat genom att helt sluta importera mat från Väst. 

Den 25 maj 2014 ägde ett nytt presidentval rum i Ukraina. Affärsmannen Petro Poroshenko vann. Strax efter valet satte den nya ukrainska regeringen in en större offensiv mot rebellkontrollerade områden i de östra delarna; främst i Donetsk och Luhansk. Ukrainas regering och Nato anklagade Ryssland för att skicka trupper och militär utrustning som stöd till rebellerna i östra Ukraina. Ryssland avvisade anklagelserna.

Rysslands agerande i Ukraina kan inte enbart kopplas till att Janukovitsj avsattes, till frågan om EU eller behandlingen av ukrainska ryssar. Det är också en reaktion från Rysslands sida på Nato:s expansion i öst sedan Sovjetunionen föll eftersom Ryssland signalerar att Ukraina är en del av Rysslands säkerhetsområde. Ukraina fungerar som en slags gräns för hur långt Ryssland tillåter Nato att expandera österut.

Förespråkare för Natos expansion ser snarare att öst-väst konflikten är latent eller oundviklig och att expansionen handlar om försiktighetsåtgärder. Ett annat perspektiv är att argumentera utifrån en demokratisk princip; att varje enskild stat bör få välja vilka organisationer de ska vara medlem i. Ryssland ska inte få bestämma detta.

Grova övergrepp mot civila

2015 trappades konflikten upp. Våldet har också fortsatt under 2016. Enligt en FN-rapport från juni 2017 har drygt 10 000 människor, varav 2777 civila, dödats i konflikten sedan den började 2014.  Kriget har också lett till att runt 1 miljon människor blivit interna flyktingar i landet. Ungefär 600 000 ukrainare har flytt till grannländerna, varav två tredjedelar till Ryssland.

Försök till hållbart fredsavtal har gjorts åtskilliga gånger men genast brutits. I en utredning av förhållandena på Krim anklagade FN:s människorättskommissariat i september i år ryska staten för grova övergrepp mot civila, gällande bland annat tortyr, orättvisa rättegångar och deportationer.