Hej då, 2018! Valåret då valet aldrig ville ta slut, året när det inte fanns någon akademi kvar som kunde utse en Nobelpristagare, året när en ung tjej fick nog och skolstrejkade för rätten till en framtid och fick människor i hela världen att lyssna.

Och välkommen, 2019. När du har blinkat fyrverkerierna ur ögonfransarna har vi lite att ta itu med. Framför allt det där med framtiden och klimatet. Vi behöver sluta flyga, trappa ner djurhållningen, återbruka och laga våra saker, åka mer tåg och mindre bil. Vi har börjat förstå vad vi behöver göra, men inte hur vi ska börja.

Var och en av oss är ju en så liten droppe i havet. Hur stor skillnad gör det att jag åker tåg och lämnar skorna till skomakaren istället för att köpa nya? Till och med hela länder kan vara små i ett globalt perspektiv. Om vi, tio miljoner i Sverige, minskar våra utsläpp och sju och en halv miljard andra skiter i det, då tar klimatet ingen särskild hänsyn till oss. Det kan verka orättvist, men klimat gör inte det.

Av det kan den som vill dra riktigt dåliga slutsatser. Till exempel att det är bäst att shoppa loss medan man hinner, för det är ändå kört. Eller åtminstone bäst att vara noga med att inte ta mer ansvar än någon annan. Det var därför det var så svårt att få ihop Cop24.

I Sverige släpper tre företag ut mer växthusgaser än hela landet sammanlagt, berättade SVT i torsdags. Mats Pellbäck Sharp, hållbarhetschef på Ericsson, förklarar för Dagens industri att man inte kan jämföra företagets utsläpp med Sveriges eftersom utsläppen sker i 180 länder. Sedan tillägger han att Ericssons industri ”står för knappt 1,5 procent av världens totala koldioxidutsläpp”. Som om det vore ganska lite.

Klimatförändringen märks redan här, men längre söderut går det fortare, fler och fler måste lämna sina hem och söka sig norrut. För att det inte längre går att leva där de bor eller för att det blir konflikter som bottnar i att det som finns att leva av inte räcker till alla. Det är andra som betalar för vad vi gör – medan vi bygger murar för att stänga dem ute, så vi ska få ha rikedomarna för oss själva.

Jag tror att vi måste vända på tanken att vi är droppar i havet. All utveckling börjar med individer och små grupper. Det var ingen som sa åt mänskligheten att skärpa sig och börja gå upprätt, odla råg och uppfinna hjulet, skriftspråket eller glasögonen. Med all sannolikhet kom folk på själva att de skulle prova. Sedan spred sig det nya som ringar på vattnet.

2019, jag hoppas att du ska bli ett år då vi börjar se oss som droppar i samma stora hav. Ett år då vi upptäcker att vi kan tänka solidariskt och handla därefter. Jag hoppas att vi kan sluta bygga murar mot människor på flykt, och att vi kan göra vad som behövs för planeten utan att snegla åt sidorna hela tiden. Var och en av oss och alla tillsammans.

Du kanske känner att det är ett väldigt stort ansvar för ett ensamt år i tidens stora ström, och det finns ju andra förväntningar också – jag hade kunnat räkna upp en hel rad. Men jag tror att det här är den viktigaste.