”Jag är en helt vanlig tjej, men om jag hade haft en vanlig pappa och en vanlig mamma hade jag haft två barn vid det här laget”. Så säger Malala Yousafzai i dokumentärfilmen He namned me Malala från 2015. Som 16-åring talade hon i FN och som 17-åring mottog hon Nobels fredspris för sin kamp för flickors rätt till utbildning. Hon är hyllad och beundrad av en hel värld för sin förmåga att nå ut och skapa opinion.

I Sverige har vi ett annat förhållande till begåvade, orädda aktivister som får världen att lyssna. Som bekant till familjen Ernman-Thunberg känner jag väl till hur hårt familjen har kämpat och hur utsatt Greta Thunberg har varit i skolor som inte skyddat henne mot mobbning och utfrysning. Förtvivlan över att ha barn som håller på att gå under och mister livsgnistan delar familjen med många andra familjer med skolbarn med autism och adhd. Mig exempelvis. Som förälder är det fysiskt smärtsamt att tvingas bli vittne till hur ens barn tynar bort. Varje sekund av tillvaron står man redo att kasta sig ut, hämta barn som kollapsat, häva panikångestattacker och självskadebeteenden och i värsta fall självmordsförsök. Varje sekund, varje dygn, året runt.

Mamma Malena Ernman har skrivit ett Facebookinlägg där hon bemöter det monstruösa hatet mot hennes 16-åriga dotter Greta. För i landet Sverige är det legitimt att smutskasta, beljuga och håna en ung människa som triumferat över år av psykisk ohälsa orsakad av mobbning från både vuxna och skolkamrater. I landet Sverige låter vi oss inte imponeras över så futtiga saker som att världens ledare hyllar en av våra egna för hennes sakkompetens och begåvning som talare. Här raljerar vi över stöttande föräldrar som är kloka nog att ge sitt barn möjlighet att följa sina drömmar.

Malena Ernman är van vid hån, hot och hat. Det rinner av henne. Men hon är också mamma. En mamma som gråtit dödsrädslans tårar. En mamma som upplevt vändningen som ett mirakel och lättnaden och glädjen blandat med omåttlig stolthet över att se sin dotter resa sig och briljera.

Om vi nu är ointresserade av att rädda människoarten undan utrotning på grund av klimatförändringarna, kan vi inte bara låta familjen vara? Varför måste vi låta vår missunnsamhet riva sönder och hindra en person som har potential att förändra världen? Jag begriper det inte.