USA kräver ett slut på kriget i Gaza, samtidigt som de fortsätter att överösa Israel med vapen – logiken ter sig ytterst skev och totalt skenhelig. Vad är meningen med futtiga ord när västländer tillhandahåller mordvapnen, helt utan moral eller rättslig ansvarsskyldighet? skriver Ramzy Baroud i denna essä.
ESSÄ | Medan många uppriktigt uppmärksammar krigets förödelse, alla kränkningar av mänskliga rättigheter och den avsiktliga ignoransen gentemot internationell och humanitär rätt, finns det de som ser krig från ett helt annat perspektiv: vinsterna.
För krigens köpmän döljs hela nationers kollektiva smärta och elände av de lukrativa affärerna på miljarder dollar som vapenförsäljningen genererar.
Det ironiska i det hela är att det är några av de största förespråkarna för mänskliga rättigheter som i själva verket är de som möjliggör den globala vapenhandeln. Utan vapenhandeln skulle inte de mänskliga rättigheterna kränkas ostraffat.
Den juridiska forskningsorganisationen Geneva Academy säger att de för närvarande bevakar cirka 110 aktiva beväpnade konflikter världen över. De flesta av dessa konflikter äger rum i Den globala södern, men många av dem förvärras, finansieras eller drivs av västerländska makter eller västerländska multinationella företag.
Enligt akademin äger 45 av de 110 beväpnade konflikterna rum i Mellanöstern och nordafrikanska regioner, fler än 35 i resten av Afrika, 21 i Asien och sex stycken i Latinamerika.
Den värsta och blodigaste av dessa beväpnade konflikter pågår just nu i Gaza, en av världens fattigaste och mest isolerade regioner.
För att beräkna framtida dödstal som kriget i Gaza kommer att orsaka, har The Lancet, en av värdens mest respekterade medicinska tidskrift, påbörjat en grundlig undersökning med titeln ”Räkna de döda i Gaza: svårt men nödvändigt.”
Beräkningen baseras på dödssiffrorna till och med 19 juni, då Israel uppges ha dödat 37 396 palestinier.
The Lancets nya siffror är upprörande, trots att deras slutsatser grundas på en försiktig uppskattning av indirekta och direkta dödsfall som ofta är resultaten av sådana krig.
Om kriget hade tagit slut då, alltså 19 juni, skulle 7,9 procent av Gazaremsans befolkning dött på grund av kriget och dess efterdyningar. Enligt The Lancet innebär det ”minst 186 000 dödsfall”.
Palestinier i Gaza dör inte på grund av virus som inte går att spåra eller av naturkatastrofer, utan i ett skoningslöst krig som bara kan hållas vid liv med omfattande vapenleveranser, vilka fortsätter strömma in till Israel trots internationella protester.
Den 26 januari beslutade den internationella domstolen att det fanns tillräckligt med bevis för att säga att det pågår folkmord i Gaza. Den 20 maj anslöt sig Karim Khan, chefsåklagare vid internationella brottsmålsdomstolen, till övriga röster angående den medvetna ”utrotningen” av palestinier.
Ändå fortsätter vapen att flöda till Israel, främst från västerländska regeringar. Den största källan till vapen är, inte helt oväntat, USA, tätt följt av Tyskland, Italien och Storbritannien.
Trots meddelanden från vissa europeiska länder om att de skär ner på eller helt stoppar vapentillförsel till Israel, så fortsätter dessa regeringar att hitta lagliga sätt för att fördröja ett totalt förbud. Italien, till exempel, insisterar på att respektera ”tidigare undertecknade order” och Storbritannien pausar hanteringen av vapenexportlicenser ”i väntan på en större granskning”.
Washington är dock fortfarande Tel Avivs huvudsakliga vapenleverantör. År 2016 skrev de båda länderna under en viljeförklaring som skulle låta Israel ta emot 38 miljarder dollar i militärt stöd från USA. Det var den tredje viljeförklaringen som länderna skrev under och den skulle täcka perioden mellan 2019 och 2028.
Men kriget fick de amerikanska makthavarna att gå längre än sina ursprungliga åtaganden, genom att tilldela ytterligare 26 miljarder dollar (17 miljarder i militärt stöd) trots att de mycket väl visste att majoriteten av offren i Gaza, enligt FN:s beräkningar, är civila, främst kvinnor och barn.
Så när USA kräver ett slut på kriget i Gaza och samtidigt överöser Israel med fler vapen, ter sig logiken ytterst skev och totalt skenhelig.
Samma skenhelighet gäller för andra länder, främst västerländska, som utan att skämmas påstår sig försvara mänskliga rättigheter och internationell fred.
Enligt Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI) finns sex västerländska länder bland världens tio största vapenexportörer för åren mellan 2019 och 2023. USA står ensamt för 42 procent av den globala vapenexporten, följt av Frankrike på 11 procent.
Den totala vapenexporten från de sex väststaterna uppgår till nästan 70 procent av den globala andelen.
Om vi tänker på att de flesta beväpnade konflikterna pågår i Den globala södern, så är den självklara slutsatsen att de väststater som påstår sig kämpa för global fred, demokrati och internationell rätt också är de som när krig, beväpnade konflikter och folkmord.
När Den globala södern ska ta ansvar för sin framtid är det denna uppenbara orättvisa de måste slåss mot. De kan inte tillåta att deras kontinenter fortsätter att tjänstgöra som marknader åt västerländska vapen. Arabiskt, afrikanskt, asiatiskt och sydamerikanskt blod ska inte spillas för att upprätthålla ekonomin i västerländska länder.
Det är sant att det krävs betydligt mer än begränsad vapenhandel för att få ett slut på världens konflikter, men ett fritt flöde av vapen till konfliktdrabbade zoner kommer fortsätta att nära krigsmaskineriet, från Gaza till Sudan och från Kongo till Burma.
Man kan fortsätta att argumentera för att Israel måste respektera internationell rätt och att Burma måste respektera mänskliga rättigheter. Men vad är meningen med futtiga ord när västländer tillhandahåller mordvapnen, helt utan moral eller rättslig ansvarsskyldighet?
Ramzy Baroud
Översättning: Sofia Falkner
Ramzy Baroud är journalist och redaktör för Palestine Chronicle. Han är författare till fem böcker inklusive: ”These Chains Will Be Broken: Palestinian Stories of Struggle and Defiance in Israeli Prisons” (2019), ”My Father Was a Freedom Fighter: Gaza’s Untold Story” (2010) och ”The Second Palestinian Intifada: A Chronicle of a People’s Struggle” (2006). Dr. Baroud är en icke-bosatt seniorforskare vid Center for Islam and Global Affairs (CIGA), Istanbul Zaim University (IZU).
Texten har tidigare publicerats av Common dreams.
