LEDARE | När vi skulle rösta om kärnkraften 1980 fanns det plötsligt tre linjer och det som först var en ”ja eller nej-fråga” utvidgades nu med ett ”kanske-alternativ” som vi lever med än idag.
Jag kommer att tänka på det när jag tar den tidiga onsdagskvällen i anspråk och tittar på SVT:s minst sagt pretentiösa samtal – ”Nordens svar på Putins krig” – om de nordiska ländernas stöd till Ukraina.
Att det är fyra herrar – ländernas försvarsministrar – med siktet inställt på militära lösningar, går inte att ta miste på. Snart framgår det också att detta är själva grundförutsättningen för programmet; militärt stöd till Ukraina är bra och ju mer stöd desto bättre.
Med detta sagt vill jag poängtera att jag är motståndare till Vladimir Putin och hans angreppskrig och min grundinställning är att han – eller några andra – inte ska kunna dra fördelar av att starta krig.
Att de fyra försvarsministrarna snabbt skulle avfärda Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens ordförande Kerstin Bergeå när hon förespråkar fred och diplomati och menar att Nato-medlemskap och DCA-avtal såväl polariserar och ökar riskerna samtidigt som Sveriges röst som fredsmäklare i världen har tystnat, kan inte förvåna någon.
Vad som däremot överraskar mig är att man inte vill prata om att skicka egen militär till Ukraina, när frågan tas upp. Freds- och utvecklingsforskaren Frida Stranne jämför med det utdragna kriget i Afghanistan och menar att man genom att bara pumpa in vapen i Ukraina, utan att stödja med trupp från Nato, i själva verket ödelägger landet och skapar en omöjlig framtidssituation.
Såväl ministrarna som programledarna väjer för att ta upp denna tråd.
Och det är här jag kommer att tänka på kärnkraftsomröstningen och i slutet på programmet, blir det sedan än tydligare när vår egen försvarsminister Pål Jonsson, berömmer Ukraina för att de genom mobilisering får fram 20 000 – 25 000 nya soldater i månaden och att det nu gäller för Sverige att ”skala upp” vapenindustrin från sådan den är i fredstid till nu rådande krigstider.
Cynismen i det Jonsson säger är så uppenbar att det är pinsamt att den får stå oemotsagd; Putin ska besegras, ukrainarna ska dö och vi i Norden – och Nato – ska räddas och dessutom erhålla ekonomiska vinster i form av en hastigt växande vapenindustri, ökad gasexport som fallet är för Norge och så all den uppbyggnad som måste ske när ett krigshärjat Ukraina, så småningom, ska fås att fungera igen.
Som synes finns det alltså tre alternativ i diskussionen om hur Putins angrepp och kriget ska hanteras:
1. Militärt stöd med både trupp, vapen och annan utrustning.
2. Krig genom ombud; stöd med vapen och annan utrustning.
3. Diplomati, nedrustning och åtgärder som ekonomiska blockader.
Jag tillhör dem som, med Kerstin Bergeå, förespråkar alternativ 3 och blir för detta kallad saker som naiv och Putinkramare.
Själv har jag svårt att se det realistiska i de båda andra alternativen, men ettan rymmer åtminstone någon form av konsekvens.
Att, som i alternativ 2, låta Ukraina förstöras och deras soldater och civilbefolkning dö för att bevara en världsordning som hittills aldrig gynnat dem och för att våra företag ska gynnas, anser jag vara precis så cyniskt som det låter.
Jag hoppas nästa samtal som SVT ordnar om kriget i Ukraina är öppet också för detta resonemang.
***
Stefan Strömberg, författare och aktuell med samtalsföreläsningen ”Mellan oss skapas världen”.
