Joe Biden har toklåga opinionssiffror, så kallade approval ratings. Han började på plus, men sedan har det gått utför, och nu är han i nivå med den tidigare mest impopulära presidenten någonsin, det vill säga Trump. Så visst. Andra presidenter har legat lågt, men inte hela tiden. Det har handlat om svackor. Så hade till exempel Obama en rejäl svacka när Obamacare var impopulärt i mitten av hans åtta år, och Bush, trots skyhöga siffror efter 9-11, skvalpade rejält på slutet. 

Trumps siffror var inte svåra att förklara. Ett ständigt brus av stolligheter, helt enkelt, från tweets till uttalanden till kass politik. Men han lyftes av en god ekonomi, tills pandemin kom. 

För Biden har det varit tvärtom. Visst gör han så kallade ”gaffes”, det vill säga blundrar, i tid och otid – det är en del av hans personlighet – men det är den konstiga ekonomin, med inflation och låg arbetslöshet, vilket normalt tyder på högkonjunktur, som gör folk så rasande. Jag vill nog påstå att han gör vad som står i hans makt för att få rätsida på problemen, men krisen är förstås internationell och en konsekvens av dels pandemins så att säga ”slut” som skapade efterfrågan och dels kriget i Ukraina. Kongressen har makt över budgeten. Han har inte så många verktyg i sin låda.  

Men människors oro över ekonomin är inte hela förklaringen. Istället handlar det nog mer om förväntningar som aldrig blev infriade.  

Han var en kompromisskandidat. Många demokrater som hade föredragit Sanders eller Warren valde Biden för att han var den de uppfattade skulle kunna vinna över Trump. De senaste fyra årens ständiga kriser skrämde dem helt enkelt bort från drömkandidaterna till mellanmjölksalternativet, som ingen egentligen var entusiastisk över, men var good enough.

Men i början av presidentskapet var många förvånade över hur bra han ändå var. En expansiv agenda skulle ge USA det resten av världen haft i decennier. Sjukvård, fria universitet, studielån, barnomsorg, förbättrade skolor och förskolor och en motsvarighet till barnbidrag. Dessutom skulle klimatkrisen hanteras med största allvar. 

Det blev en tummetott. 

Varför? För att två senatorer som räknas som demokrater, Joe Manchin och Kirsten Sinema, konsekvent säger nej. De har lite olika skäl, men i botten handlar det om en gammal regel som säger att sextio senatorer av hundra, inte femtio, ska godkänna alla lagar utom budget och tillsättande av poster.

Den regeln kan senaten ta bort. Låter det konstigt? Det är svårbegripligt, men ungefär så här: Det krävs sextio senatorer för att fatta ett beslut, men femtio senatorer kan godkänna att det bara behövs femtio senatorer för att fatta beslutet ifråga. Så varför gör de inte det? För att de tror att genom att låta bli kommer en eventuell republikansk senat att visa dem samma hänsyn framgent. 

Sedan har vi det där med bensinen. I Sverige gnölar vi förstås till mans över de katastrofala bensinpriserna, men få av oss skyller dem på Magdalena Andersson. Vi inser ju varför det är som det är. Pandemin höll nere efterfrågan, och när folk började åka runt igen hann inte produktionen med, och sedan har vi förstås sanktionerna mot Putin som sista spiken i bensinkistan. 

I USA är priserna ungefär i nivå med svenska standardpriser, eftersom de började på en avsevärt lägre nivå. Ändå är det ett fasligt hallaballoo. ”Pain at the pump!” ”Biden gas prices!”, följt av jämförelser med Trump-åren. Det låter märkligt för svenska öron, men bensinpriser på 13,80 SEK är vad USA:s republikaner hoppas ska få väljarna att rösta på kandidater vars främsta gentliga valbudskap är att Trump var 2020-valets verkliga vinnare. 

Jag är inte så övertygad. En vänsterpartist i Sverige röstar inte på Moderaterna för att den är missnöjd med sossarna. USA:s progressiva kan vara hur besvikna som helst på Biden, men det får dem inte att rösta på republikanska kandidater. Sedan har vi Roe, det vill säga aborträtten. Varje dag kommer nya rapporter om hur katastrofalt illa det blivit, och media fylls av stammande pro-life-företrädare som saknar svar på varför en tioåring som blivit gravid för några veckor sedan ska tvingas föda våldtäktsmannens barn. 

Det är inte längre så självklart att republikanerna tar tillbaka kongressen – i synnerhet inte senaten – i höst. Allt är uppe i luften just nu. Ytterst handlar det nog om huruvida unga faktiskt masar sig till valurnorna. 

Det är trots allt i huvudsak deras rättigheter och framtid som hänger på en skör tråd.