Vi verkar stå inför en ny ekonomisk kris, ett slags uppvärmning inför en kommande samhällskollaps. Inflationen är den högsta på 30 år och är ännu en indikation på hur vårt sårbara samhälle inte klarar mycket mer av samma gamla vanliga. 

De höga el- och oljepriserna borde förvarna oss om konsekvenserna av att de fossila bränslenas tidevarv snart är över, priserna kommer bara öka i takt med de sinande råvaruresurserna och den förestående omställningen.

Matproduktionen är beroende av drivmedel, konstgödsel och internationella transporter och matpriserna höjs därefter, vilket leder till att det blir dyrare att leva och de som känner mest av det är de som redan har små marginaler och inte spenderar pengar på mycket mer än basbehoven.  

För Medelsvensson innebär de ökade priserna inte mycket mer än en lägre standard, med deras mått mätt alltså kanske att skippa en av fem shoppingturer på köpcentret eller vänta lite med den nya bilen. 

Västvärldens konsumtion har länge varit utom kontroll och det enda som verkar kunna hämma galenskapen är kriser, helst i global skala som pandemin, kriget i Ukraina och börskrascher. Klimatförändringar och miljöförstöring har inte samma effekt på västvärldens vanor, och nu när prishöjningarna är standard verkar människor vara chockade av att det kostar att producera mat, el och bränsle, sådant som tidigare tagits för givet i vårt överflödssamhälle. Men det verkliga priset går inte att mäta i pengar, det verkliga priset betalas varje dag genom översvämningar, torka och svält. 

Att västvärldens storkonsumenter får känna av att livets essentiella beståndsdelar kostar kan bli ett genombrott, men bara om den insikten leder till en ökad förståelse för vår materiella verklighet och behovet av leva inom planetens gränser.

Att matpriserna höjs kan ses som något positivt, de har varit på tok för låga alltför länge och nu kanske de ekologiska grödorna odlade av lokala bönder inte ser så hutlöst dyra ut i jämförelse med den, ofta sämre, importerade maten. 

Kanske krisen får fler att inse hur viktig den lokala matförsörjningen är och får dem att vända sig till sina lokala matproducenter eller att ställa krav på makthavarna om en politik för lokal omställning. Att el- och drivmedelspriserna ökar ger bara extra bränsle åt omställningsrörelsen som nu borde ta tillfället i akt och agera för lokala och resilienta samhällen. 

Argumenten för basinkomst kunde inte vara mer övertygande än nu då flera av oss har svårt att möta våra basbehov, något som är en mänsklig rättighet. Vår sårbarhet inför omvärldens tillstånd blir allt tydligare, ändå verkar makten över maten, elen och bränslet bara flyttas längre från folket istället för närmare.

Kanske vi som samhälle kan nyktra till av en konkret påminnelse om att det finns andra värden än monetära, och att det är upp till oss att värna om dem.