KRÖNIKA | Jag läser en notis: ”18 000 höns på en värphönsanläggning i Ödeshög måste avlivas efter att Newcastlesjukan konstaterats på anläggningen.” Hade man väntat några veckor hade man istället kunnat skriva: ”18 000 höns i Ödeshög avlivas på grund av de värper 0,3 ägg för lite per vecka”. En värphöna får leva drygt ett och ett halvt år. Sedan blir hon olönsam. De höns jag en gång hade byggt hus till levde åtta till nio år, sista veckorna var inte alltid så roliga, åldern tar ut sin rätt. Men det är bättre än att marknaden – på temat du är inte lönsam lille vän – tar ut sin rätt.
Höns har varit en vanlig del av den svenska landsbygden sedan början av 1800-talet. Då bestod flockarna av 5-10 hönor som till stora delar var frigående. Inomhus på vintern. Utomhus på sommaren. De sågs som individer. Alltid något. Sen kom industrivärperierna. Flockarna blev större. De enskilda djuren sågs som produktionsenheter på temat att vi människor fick den påstådda gudens uppdrag att inte bara uppfylla Jorden utan också ”härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”
Å, jävlar vad vi är bra på det, vi homo sapiens. Att lägga under oss, att härska. Så vad är mer logiskt än att vi i ett kapitalistiskt marknadssamhälle låter marknaden avgöra hur länge – och hur – en höna ska få leva. Därmed inte sagt att höns behandlas bättre i socialistiska stater eller teokratier. Vi lever ju alla under härskarideologier. Dessutom har vi människor en allmän fäbless för rangordning, vilket gjort oss patriarkalt inbilska. Den vite mannen kommer först, sedan den vita kvinnan, sedan allt annat i fallande skala där hönan i Ödeshög befinner sig långt ner.
Jag är väl inte bättre än många andra vad gäller härskandet, jag har onekligen härskat över både höns, katter, hundar och får. Jag har avgjort om de ska få leva eller dö, hur deras livsrum ska se ut. Men det har skett utanför marknadens principer och med övertygelsen att också andra djur än människan kan känna glädje och smärta, tillgivenhet och rädsla – och dessutom kunna planera och fundera. Alla vi som levt med bevingade eller fyrfotade vänner vet det.
Vi människor är bara bättre på en sak: att vara människor. Vi utgör inte kronan på evolutionen. Vi utgör bara en del av den. En problematisk del.
Men vi vill i alla fall låtsas att vi är goda så vi har beslutat om en djurskyddslag vars portalparagraf slår fast att varje djur ska hållas ”på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt.” Avståndet från den texten till den enskilda hönan är ungefär lika långt som från Rosenbad till Merkurius. Men det är ju fint tänkt.
Vi har en regering också i vårt land som består i en blandning av religion och marknadsfundamentalism så vi kan inte vänta oss annat än att djurskyddslagen kommer att urholkas därför att den är ett hot mot såväl nästa kvartalsrapport som vår herres uppdrag. Tänk om hönorna i Ödeshög hade rösträtt …
