Hemma hos rebellerna

Studenter måste gå i parader, mormödrar har
bott i källaren i fyra år och militärchefen har
världens farligaste ormar på kontoret. Så ser livet
ut i rebellrepubliken Donetsk, vars högste ledare
dödades i ett bombattentat i augusti i år .

Är ni säkra på att ni ska in dit?

Soldaten vid den sista vägspärren i Ukraina bankar på bildörren.

– Det är farligt i Donetsk, och det är inte alla som kommer tillbaka.

Tonen är kamratlig, leendet är vänligt och retsamt.

– Ni kanske blir kvar där för alltid.

Vår chaufför, Dima, nickar och ler.

– Ja ja, säger han. De vet.

Vi hör ljudet av raketer, så vi har ont om tid. Det är maj 2018 och gränsstaden Zaitsave är under angrepp. Dima trampar hårt på gaspedalen.

– Använd inte säkerhetsbältena, säger han. Vi måste komma ut ur bilen fort om den blir träffad.

500 meter senare ser vi de första svarta, röda och blå flaggorna. Vi är i den så kallade Folkrepubliken Donetsk. Det var här en grupp maskerade män tog över administrationsbyggnader och militärbaser våren 2014. Sedan dess har östra Ukraina varit en krigsskådeplats med ryska soldater, dagliga konflikter och en vapenvila som inte följs.

Men även om det pågår ett krig har Donetsk inte förändrats mycket de senaste fyra åren. På restaurangerna i centrum spelar de samma ryska pop och serverar samma pizzor med samma vattniga pilsner, bryggd i Donetsk. Man får fortfarande röka inomhus fast det är förbjudet i Ukraina och Ryssland. Barnen har fortfarande partiuniformer vid festliga tillfällen, en tradition som man har tagit tillbaka från Sovjetunionens glansdagar. I alla offentliga lokaler hänger både president Vladimir Putin och upprorsledaren Aleksandr Zachartjenko bakom glas och ram.

En stridsvagn dundrar fram på en gata i Donetsk i Östra Ukraina. Den 9 maj är det en stor parad i staden till minne av andra världskrigets slut. Foto: Kyrre Lien

Vittnen till mordförsök

Alla vet att upprorsledarna lever farligt. Hösten 2016 sprängdes rebellkommendanten Motorola i hissen på väg hem från jobbet. Själva blev vi vittnen till ett mordförsök på ideologen Pavel Gubarev. Han överlevde, men resväskan där bomben låg flög i luften.

Den sista augusti 2018 var rebelledaren  Aleksandr Zachartjenko på en minnesstund för artisten Joseph Kobzon på hans stamställe Separ i Donetsk, då en bomb exploderade i restaurangen. Rebellerna anser att det var den ukrainska regeringen som låg bakom, men enligt Ukraina var det en del av en intern uppgörelse mellan rebeller. Ingen vet hur mordet på Zachartjenko kommer att påverka kriget.

Bästa stället i världen

– Donetsk är det bästa stället i världen, säger Maria Ivanovna Katsjenka, 85 år.

Vi träffar henne i ett skyddsrum bara några hundra meter från fronten en förmiddag i maj. Skyddsrummet är upplyst med lysrör och en gammal teve står på, men den lyckas inte överrösta bomberna på kvällarna. I fyra år har Maria Ivanovna bott i skyddsrummet tillsammans med tio andra pensionärer.

– Jag är född i Donetsk och jag ska dö i Donetsk. Jag går ingenstans. Det är som när det var krig mot mot tyskarna. Ingen reste sin väg, säger hon.

Tidigare brukade pensionärerna i skyddsrummet kalla sig Brigaden. Även om det var iskallt i källaren på vintern och de knappt fick något dagsljus på sommaren höll de ihop. Men efter fyra år i källaren börjar sammanhållningen mellan damerna rämna.

– Häromdagen blev min mobiltelefon stulen. Polisen som tog emot min anmälan var chockerad. Han sa: ”Ni bor tillsammans i ett skyddsrum, ni är som en familj. Hur kan någon göra så mot dig?”

– Är ni inte som en familj?

– Nej, vi grälar som tikar.

”Jag är född i Donetsk och jag ska dö i Donetsk. Jag går ingenstans. Det är som när det var krig mot mot tyskarna. Ingen reste sin väg”, säger Maria Ivanovna Katsjenka, 85 . Foto: Kyrre Lien

Hon viskar så lågt att vi knappt hör vad hon säger. De andra damerna kan reagera, säger hon, och vara elaka mot henne när vi har gått.

– Jag jobbade på sängfabriken när jag var yngre. Där var det bra folk, de var som bröder och systrar, de kom på besök när någon var sjuk. Men här är det svårt, jag har aldrig gråtit så mycket som det senaste året. Folk förolämpar varandra hela tiden.

När hon flydde till skyddsrummet hade rebellerna precis tagit över området, Ukraina försvarade sig med luftvärn och på gatorna var det ett laglöst tillstånd. 250 personer tog sin tillflykt till skyddsrummet, som egentligen byggdes för gruvarbetarna under kalla kriget. Maria Ivanovna och tio andra kvinnor bor fortfarande där.

– Vad är klockan? frågar hon.

– Tio på morgonen, svarar vi. 

– Åh, då har nog mitt barnbarn precis vaknat. Han kommer på besök i dag om de inte börjar bomba, säger Maria Ivanovna.

Hon lyser upp. Hon gläder sig.

– Han kommer hit varje dag. Om de inte bombar.

Orolig för barnbarnet

Sist vi mötte Maria Ivanovna började hon gråta när hon tänkte på barnbarnet, som fortfarande bor vid frontlinjen. Då var han sju år och hade just börjat skolan. Det var bombningar varje kväll, berättade hon, och pojken fick inte sova. Sömnbristen gjorde honom aggressiv i skolan.

– Det är inget nytt om honom. Han går i trean och det går bra i skolan, säger Ivanovna.

– Men han har varit sjuk mycket. Han har ont i halsen och är förkyld. Det är för att de går ner i källaren när de börjar bomba. Pojken blir biten av insekter i källaren och han har en förfärlig allergi. I våras fick han utslag, så de fick raka av honom allt håret.

Maria Ivanovna böjer på nacken, som hon ofta gör när hon är ledsen.

– Hur mycket är klockan? De är snart här. Vi ska ju gå ut på en promenad.

Folk är uppklädda och gatorna är pyntade inför den stora militärparaden 9 maj. Foto: Kyrre Lien

Hurra för rebelledaren

Det är mitten av maj och det är fest i staden. Enligt Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) har 60 000 personer samlats för att fira rebellstatens fyraårsjubileum. Paraden sträcker sig minst en kilometer ner på Donetsks huvudgata.

– Alla är här frivilligt och det är jättefin stämning! säger Oleg Fomin.

21-åringen har blå blazer, röd slips och en knapp som visar att han är medlem i Folkrepubliken Donetsk ungdomsorganisation. Han är ledare för de medicinstuderande i Ungdomsrepubliken och har värvat ett tjugotal andra studenter som går med fanor i paraden.

– Många möjligheter står öppna när du är med i den här organisationen. Du kan vara med i kunskaps- och idrottstävlingar i Ryssland, och det hjälper dig att komma vidare i karriären.

Han tittar på klockan. Det är en timme kvar tills paraden börjar, så han hinner med en rökpaus med sina kompisar.

– Det är dålig tobak, för den är tillverkad här, inflikar Maxim, 20 år, som har flyttat från Sibirien till Donetsk för att läsa medicin.

Sedan några månader är ukrainska cigarretter förbjudna i Donetsk. Nu säljs här bara inhemsk tobak.

– Jag kom hit för att jag har hört mycket om universitetet och ungdomsorganisationerna. Pappa stödde mig, han önskar att han också kunde flytta hit.

Han röker snabbt medan han förklarar att det också finns ideologiska skäl till att han har bosatt sig i rebellstaten.

– Ukraina ändrar vår historia, och vi i Ungdomsrepubliken vill att vi för historien vidare till nästa generation.

– Vilken historia? 

– Om andra världskriget. Många av våra släktingar kämpade i kriget. I Ukraina ser veteranerna nu soldater med hakkorstatueringar. Det gör många av oss ledsna, säger Maxim.

Cigarretterna fimpas snabbt. 60 000 människor, klädda som partisaner, kolgruvearbetare, sovjetiska soldater, eller bara utklädda, rör sig mot Lenintorget. Där står upprorsledaren, Aleksandr Zachartjenko, och vinkar statsmannamässigt från ett podium. ”Hurra, hurra, hurra” ropar folkmassan. Men så fort paraden har kommit några hundra meter förbi Lenintorget upplöses den.

– Vår lärare bad oss gå med i paraden, berättar en teknologistudent.

– Hon lockade oss med att vi skulle slippa en tenta om vi kom. Men så fort vi var förbi Zakhartjenko gjorde hon tecken att vi kunde gå.

Ungdomsrepublikens utsända är våta av svett och har skavsår på händerna efter allt fanbärande. Det är snart bara de som är kvar i paraden.

– Vad som är det bästa med paraden? Det är när jag äntligen kan sätta ner fanan, stönar en 19-årig medicinstudent.

Han vänder sig till Oleg Fomin, som redan håller på att nätverka med några äldre aktivister.

– Nej då, jag skojar bara. Höjdpunkten var att se president Aleksandr Zachartjenko.

Första söndagen i september samlas Donetsks invånare i centrum igen, den här gången för att uppmärksamma den mans död som de hyllade några månader tidigare. 

10 000 personer kommer för att få en skymt av kistan. 

Första dagen är de unga aktivisterna i chocktillstånd. De följande dagarna säger de att livet trots allt fortsätter som förut i Donetsk. ”Det är lugnt i staden, men alla väntar på vad som ska hända”, skriver ungdomsaktivisterna till mig.

Kaffedags i Donetsk, 2015. Foto: Kyrre Lien

Hoppet om fred

– Jag tror inte att Zachartjenkos död kommer att påverka situationen i östra Ukraina, om det inte blir en stor intern maktkamp. Om det blir det, och om utvecklingen inte går att kontrollera, kan Moskva behöva gå in för att återupprätta stabiliteten. Om inte, kommer det att fortsätta som förut, med en ny ledare för den så kallade folkrepubliken i Donetsk, säger Tor Bukkvoll, Rysslandsforskare vid Försvarets forskningsinstitut.

Ukrainsk och amerikansk underrättelsetjänst har dokumenterat att det finns ryska soldater i Donetsk och att vapen transporteras över gränsen från Ryssland. Samma sak säger den oberoende webbsajten Bellingcat. Den ryske presidenten Vladimir Putin förnekar inblandning i kriget, men säger att det finns frivilliga ryska styrkor i Donetsk. Alla är eniga om att freden är långt borta.

– Jag känner väldigt lite optimism, säger Tor Bukkvoll. Vi hör regelbundet i ryska medier att Kreml är trött på kriget och vill hitta en lösning. Men nu har vi hört det så många gånger att jag snart tappar intresset. Jag tror inte det blir någon lösning förrän Putin tröttnar på sanktionerna och drar sig ur östra Ukraina.

– Vad kommer att hända då?

– Ukraina kommer att ta tillbaka området och många rebeller kommer att resa till Ryssland. Västländerna kommer att driva på för att Donetsk och Luhansk ska bli autonoma, men Ukraina är knappast berett att låta dem bli det.

Det är Donetsks och Luhansks självständighet som är den springande punkten, menar Bukkvoll.

– Ukraina vill försäkra sig om att Ryssland inte får kontroll över det här området, medan Ryssland kanske vill se till att Ukraina inte blir medlem i Nato. Så det är hårda motsättningar.

Donetsks zoo

– Kom så ska jag visa dig något, säger Sergej Sadoveev, ledare för upprorsstatens största armé, Legion.

En lukt av fukt slår emot oss. Sedan ser vi dem: akvarierna. Och så, när ögonen har vant sig vid den mörka skrubben, upptäcker vi de levande varelserna. Ormarna. Krokodilerna. Sköldpaddan. Spindlarna. Råttor och möss.

– Det här är min djurpark, säger Sadoveev. Några av ormarna har jag fått, andra har vi hämtat från bombade djurparker i Donetsk.

Han håller fram en orm som slingrar sig runt hans arm. Det slår oss att den kan vara flera meter lång.

– Den här kan krossa ditt skelett, till och med döda.

En av rebellsoldaterna gapar.

– Har den bitit dig? frågar han.

– Ha, jag har blivit biten av allihop.

– Har du motgift? frågar vi.

– Nja, jag kanske inte har blivit biten av de allra farligaste, men mössen och råttorna bits hela tiden. Som tur är har jag inte fått några infektioner.

Han pekar längre bort i skrubben.

– Den här kan äta en ko, den där blir tio meter lång, det här är en afrikansk skallerorm. Vi har en man som tar hand om dem och vi planerar att bygga en egen djurpark.

– Kan ni använda den i kriget?

– Haha, kanske det.

Han ler milt.

– Men nu ska vi dricka te, så ska jag berätta allting för er.

”Franskmannen” vid frontlinjen i Öst-Ukraina. Foto: Kyrre Lien

Vi umgås i flera timmar. Lyssnar på historier om våghalsiga aktioner för att frita proryska fångar, tittar på stridsvagnar och äter köttsoppa. Vi får se övningsområden, skyttegravar och frontlinjer. I Donetsk kallas Savdoveev ”fransmannen” eftersom han sägs ha varit i Främlingslegionen. Ukrainska tidningar menar dock att det bara är påhitt och att Savdoveev har tillbringat sitt vuxna liv i en leksaksaffär i östra Ukraina. Själv talar han så lite som möjligt om sitt förflutna. Inte heller vill han tala om den så kallade rebellrepublikens framtid.

– Ukraina kan inte sluta kriget, för då kommer resten av landet också att vilja bli självständiga republiker. Och det vill de ju inte, den här fascistregimen. Det här är vårt land! Det är våra barn! Och vi har visat att vi kan föra krig, till och med utan bra vapen, säger Savdoveev.

I gryningen morgonen därpå står Dima, vår chaufför, utanför lägenheten och tänder en cigarrett. Blåser billig prorysk tobaksrök in i rummet och säger:– Vi måste skynda oss över gränsen. Snart börjar bombattackerna.

Vidare till Global >>
Erbjudande!
Prova Tidningen Global gratis t.o.m. 1 maj.
Till Global X
Erbjudande!
Prova Tidningen Global gratis t.o.m. 1 maj.
Erbjudande!
Prova Tidningen Global gratis t.o.m. 1 maj.
Erbjudande!
Prova Tidningen Global gratis t.o.m. 1 maj.