”Du vet att du är i Sverige, det ryggradslösa landet. Där böneutrop är tillåtet, men inte att sjunga nationalsången eller att ha skolavslutning i kyrkan. Där Den blomstertid nu kommer anses för religiös, men ramadan skall lanseras som en svensk tradition.” Det här skrev den sverigedemokratiska riksdagskandidaten Gunilla Gomér på Twitter och fick 1 200 likes.

Givetvis har Gomér fått alltihop om bakfoten, det ingår till och med i den formella läroplanen att barn i svensk skola ska lära sig såväl nationalsången som de vanligaste psalmerna, och kyrkan är en av de vanligaste platserna för skolavslutningar. Eller bakfoten och bakfoten förresten, självklart visste hon att det hon sa inte var sant. Men hon visste också, vilket är politiskt mer intressant, att det inte spelar någon som helst roll.

”Jag skiter i att det är fejk, det är för jävligt ändå.” Så distinkt uttryckte den arge Facebookanvändaren ”Mats” sig när han fick reda på att en skandalstory om att en liten flicka fått kvarsittning för att hon haft ett mobilskal med svenska flaggan kom från en satirsida. Han hånades förstås för detta bland upplysta nätanvändare, men jag tror ännu inte flera år senare att vi riktigt tagit till oss innebörden i hans budskap. För det spelar uppriktigt ingen roll alls om propaganda är sann eller falsk så länge människor känner att den skulle kunna ha varit sann. Truthiness, som den amerikanske komikern Stephen Colbert uttrycker det, är långt mycket viktigare.

Saker som känns sanna, känns sannolika, upplevs som relevanta oavsett faktisk sanningshalt. Om Gunilla Gomér själv och de väljare hon vänder sig till känner att det är förbjudet att sjunga nationalsången på skolavslutningen, eller att det liksom skulle kunna vara förbjudet eftersom allt sunt fint nationalistiskt förtrycks av islamisering och pk-eliten, då är det helt riskfritt som politiker att ljuga.
Medierna fokuserar väldigt mycket på faktakoll och källkritik just nu, men för den vanlige mediekonsumenten och väljaren är sådant långt bortom överkurs. Inte för att folk skulle vara dumma utan för att alla människor tenderar att tro mest på sådant som stämmer in i deras övergripande berättelse om världen och livet medan vi alla tenderar att skjuta undan sådant som ifrågasätter.

För den politiker som vill vinna stöd är det alltså överlägset mycket viktigare att främja rätt berättelse än att ha rätt i sak. Det här har alltid varit en sorg för alla ordentligt pålästa folkpartister.

Det är lätt att fnysa åt Gomér-modellen, och jag vill själv heller inte uppmana till uppenbara lögner i politiken, men lite bör man nog ändå hålla sin inre folkpartist i schack. För bortom direkta sakuppgifter så handlar politik om mycket mer än korrekta fakta. Utan att bli alltför postmodern så kan väldigt mycket faktiskt vara både sant och falskt samtidigt. Världen och politiken är för komplex för så enkla samband. Det är när vi försöker förenkla allting för mycket som de enkla banala lögnerna känns sannare än verkligheten.