Omslaget är svart med en knuten näve. Namnet är Den digitala kampen – autonoma rörelser på nätet. Syftet är att kartlägga ”våldsbejakande” rörelser som Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, väljer att kalla autonoma hellre än till exempel vänsterextrema. De resonerar kring ordvalet, inledningsvis så här:

”Att studera våldsbejakande extremistiska grupper är inte helt enkelt. Detta beror framför allt på att vilka grupper, personer eller ideologier som anses vara våldsbejakande och extremistiska beror på vem det är som påstår att något är extremt. Även begreppet våldsbejakande kan vara problematiskt då det i flertalet ideologier ingår en beredskap att använda våld för att försvara vissa grundläggande värden. I den här rapporten nämns både miljöer, som har våldsbejakande inslag men också miljöer som inte alls är våldsbejakande.”

De har fastnat för en definition av vad de vill åt, nämligen ideologier som

1) anser att det finns en konflikt på samhällsnivå mellan grupper

2) tar avstånd från och nedvärderar någon av dessa grupper och

3) tycker att det är okej att andra än polisen och militären använder våld.

Den listan lämnar många oklarheter kvar och FOI betonar dem så många gånger att det naturliga borde ha varit att gå hem och sova på saken. Men när jag läser Den digitala kampen – autonoma rörelser på nätet ser jag ett tydligt mönster. För att inte platsa i den här rapporten ska en politisk rörelse i princip vara ett parti. Den ska inte vara systemkritisk, inte vända sig emot kapitalism, fascism, polisbrutalitet eller rovdrift på miljön. Den ska inte acceptera lagbrott, om än aldrig så fridsamma. Inklusive civil olydnad.

Rapporten presenterar en skopa politiskt samhällsliv, ”miljöer” där de menar att den våldsbejakande extremismen finns. Grupper som ordnar bokkaféer, studiecirklar och bussresor till demonstrationer. Nätverk som brevväxlar med fångar. Syndikalister, anarkister, pacifister (!), djurrättsgrupper, miljökämpar och antifascister sist men inte minst. Expo, till exempel.

Under rubriken ”Snuthat och golare” hittar vi webbplatsen Snutkoll, som inte är ett dugg hatisk. Den tar upp vilka regler som gäller vid polisingripanden, vilka rättigheter den som blir gripen har och hur man kan agera om polisen till exempel använder olagligt våld. Att upplysa om rättigheter är inte problematiskt i sig, skriver FOI, men menar att råden kan ses på olika sätt – att ”vissa ser det som ett sätt att undergräva polisens arbete”.

Ja, om man anser att polisen ostört ska kunna agera utomrättsligt kan man se det så. Inte annars.

Våld förekommer i en del av de sammanhang som finns med. Bråk, brandbomber och skadegörelse under demonstrationer. I Finland satte någon eld på fyra mjölkbilar och i Älmhult sattes en villa i brand av en person som kallade sig Jordens befrielsefront och ville protestera mot urbanisering och exploatering av naturen. Uppfödare av pälsdjur och många andra har blivit utsatta för hot och fascister har blivit uthängda på nätet.

Men i samma andetag som brandbomberna och mordbranden räknar FOI upp klotter, klistermärken och förvrängning av kända logotyper ”för att ifrågasätta konsumtionssamhället”. Fritagning av djur, nerriven reklam för en cirkus, husockupationer och blockader, en ockuperad skog – inte Ojnareskogen utan en skog i Tyskland.

I stort sett verkar de ha surfat runt lite på nätet och antecknat vad de har hittat – vem som helst som är nyfiken kan göra samma sak en sysslolös eftermiddag. Det intressanta är vad de har letat efter och vad de har fångat upp. Det är inte ”våldsbejakande extremistiska grupper” de har studerat utan helt enkelt sådana som kan vara jobbiga för makthavare. Oavsett om det gäller politisk eller ekonomisk makt. Vi bör nog hålla ögonen på hur rapporten används.

Tumme upp

Arkadij Babtjenko lever – den ryska regimkritiska journalisten som rapporterades ha skjutits till döds i Kiev i tisdags. Mordet var fejk.

Tumme ner

Enligt ukrainsk säkerhetstjänst iscensattes mordet på Arkadij Bebtjenko för att stoppa ett riktigt mordförsök, beställt av den ryska regeringen.