”Upplysning är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet” skrev filosofen Immanuel Kant i en text 1784. Kant ville med denna text ge en förklaring till vad ”upplysning” var för något, det ord som mer och mer börjat dyka upp i olika sammanhang på den tiden.
Upplysning, liksom omyndighet, är alltså subjektiva förhållningssätt och vårt eget ansvar enligt Kant. ”Omyndighet är oförmågan att göra bruk av sitt förstånd utan någon annans ledning”, skriver han vidare.

Upplysningsidealet innebär förenklat att vi individuellt, i utbyte med andra och genom vår yttrandefrihet, kan uppnå ”en högre civilisatorisk nivå” i samhället.

Den omvandling som vi har genomgått i dag är den största sedan den industriella revolutionen. Vi lever i ett informationssamhälle enligt samhällsvetarna. Tillgång till internet och fri information är ett globalt fenomen som mer och mer utnyttjas även av folk som lever under diktatur, eller de som inte har stora socioekonomiska resurser.

Samtidigt har denna tillgång blivit en stor marknad för de som har resurser för att utöka sin makt. Trollfabriker sprider ”fake news” och presidenten i världens mäktigaste land kan hävda att det finns sådant som alternativa fakta.

En sak som jag har grämt mig över den senaste tiden, apropå sociala medier och den omedelbara tillgången till information, är den nästan virala diskussion som uppstått om papperslösas rätt till skattesubventionerad tandvård för femtio kronor.

Det här är självklart en lögn – det handlar inte om allmän tandvård, utan enbart vid akuta tillfällen. Denna rätt har alla resurssvaga grupper i samhället. Ändå skriver GP:s ledarskribent Ann-Charlott Altstadt i sin spalt den 28 maj att hon inte vill berätta för sin pensionerade mamma om detta. På så sätt framställer hon det som att papperslösa får bättre skattesubventioner än fattigpensionärer.

Genom att dessutom undanhålla det faktum att pensionärer som är svenska medborgare numera får ett bidrag på 600 kronor per år för allmän tandvård visar Alstadt ett exempel på hur alternativa fakta produceras.

Jag minns när en papperslös vän en gång berättade om sin tandvärk. Han berättade för mig att det gjorde mer och mer ont i tanden för varje dag och att han såg fram emot att tappa den så fort som möjligt. På så sätt hade han nämligen blivit av med värken när han tidigare hade ont i en annan tand, berättade han. Det har gått många år sedan dess men jag kan inte glömma det han sa. Jag kände mig helt maktlös, för jag var student och hade inte ens råd med mina egna tänder.

Enligt upplysningsidealet är det individens ansvar att ta sig ur okunskapen. Vad innebär detta ideal som vårt samhälle är byggt på, belyst genom det it-samhälle vi lever i i dag? Är tillgång till fri information tillräckligt för att vi ska kunna närma oss sanningen?

Hur gör vi när när informationen produceras och sprids av dem som har resurser och makt? Som USA:s president eller Göteborgs enda dagstidning, som sparkar nedåt och skyller orättvisorna på dem som har det svårast för att själva vinna ännu mer?