Hälften av invånarna i vikingatidens Sigtuna var invandrare. Det visar en omfattande studie av lämningar från sex olika begravningsplatser.
–Något genetiskt svenskt finns inte, säger Anders Götherström, professor i molekylär arkeologi.
SVERIGE Vid det formella grundandet, cirka år 980, blev Sigtuna en av Sveriges första egentliga städer. Under vikingatiden blev det en av Europas viktigaste handelsplatser – men få känner kanske till att samhället därför också blev högst internationellt.
Den som ville göra någonting, arbeta sig upp inom kyrkan eller i politiken, var först tvungen att åka till Sigtuna. Det var som ett vikingatida skandinaviskt Shanghai eller London, säger Anders Götherström, professor i molekylär arkeologi vid Stockholms universitet.
Stor variation
Nu visar en ny studie som publiceras i den vetenskapliga tidsskriften Current Biology att så mycket som hälften av invånarna i Sigtuna i själva verket invandrat från andra platser.
Studien, som är den största i sitt slag som gjorts i Sverige, bygger på analyser av lämningar från 38 personer som levde och dog i staden mellan cirka år 900 och 1 100.
Resultaten visar på en stor variation i både genetisk sammansättning och ursprung, säger Götherström som är en av ledarna i det större ATLAS-projektet inom vilken studien är gjord.
"Inte unikt"
Många av lämningarna har kunnat härledas till Danmark, Norge och södra Sverige – men också längre bort som brittiska öarna, Ukraina, Litauen, norra Tyskland och andra delar av Centraleuropa.
– Folk rörde sig intensivt mellan populationshubbar som Riga, Kiev och Ribe. På det sättet är dagens rörlighet inte unik, förklarar Götherström.
ATLAS-projektet syftar till att kartlägga genetiken i Nordeuropa – och en stor missuppfattning är att man ska hitta någonting som är isolerat ursvenskt.
– Svensken finns inte genetiskt, vi har plockat på oss delar från hela världen. Och ju mer genetik vi kartlägger, desto mer ser vi att människan rört på sig hela tiden.
