Krisen i Kamerun växer. Norska flyktingrådets generalsekreterare Jan Egeland säger att bristen på information och internationell uppmärksamhet har lett till att läget förvärrats i landet. KAMERUN Det ökade våldet i Kameruns engelsktalande regioner i nordväst och sydväst har sedan 2016 drivit över 430 000 människor från sina hem och nästan 2 000 människor har mist […]
Krisen i Kamerun växer. Norska flyktingrådets generalsekreterare Jan Egeland säger att bristen på information och internationell uppmärksamhet har lett till att läget förvärrats i landet.
KAMERUN Det ökade våldet i Kameruns engelsktalande regioner i nordväst och sydväst har sedan 2016 drivit över 430 000 människor från sina hem och nästan 2 000 människor har mist livet.
FN har i flera år i stort sett förblivit tyst om krisen. I måndags hölls till slut ett informellt möte i FN:s säkerhetsråd om situationen i landet.
– Säkerhetsrådets medlemmar bör uppmana regeringen i Kamerun och ledarna för väpnade grupper att upphöra med våldet mot civila i de engelsktalande regionerna och ställa ansvariga till svars, säger Lewis Mudge från människorättsorganisationen Human Rights Watch.
–När brutala strider tvingar hundratusentals människor på flykt från deras hem brukar det internationella samfundet slå larm. Det verkar inte som detsamma gäller för Kamerun. Det finns inget initiativ för fredsmedling på gång, inget medieintresse, och det är liten press på parterna att sluta attackera civila. Den internationella tystnaden kring de grymheter som äger rum i Kamerun är lika chockerande, som de oräkneliga berättelserna är hjärtskärande, säger Jan Egerland som nyligen besökte Kameruns engelsktalande områden i sydväst.
Det som började som fredliga protester 2016 mot det franska språkets växande dominans i engelsktalande områden har eskalerat till en konflikt mellan regeringsstyrkor och engelsktalande icke-statliga väpnade grupper som kräver självständighet för en stat kallad “Ambazonia”, efter Ambozes, det lokala namnet på bukten mot Atlanten.
Säkerhetsstyrkor har slagit till mot de väpnade grupperna och lokalsamhällen, dödat många civila, bränt ner hem, använt sig av tortyr och frihetsberövande utan kontakt med omvärlden, med en nästan total straffrihet.
Den 30 april dödade soldater en 16-årig pojke i byn Kikaikelaki. Enligt vittnen gick säkerhetsstyrkor in i byn och började skjuta urskillningslöst.
En man berättar för Human Rights Watch att regeringsstyrkor brände ner och plundrade elva hem i byn.
‒ När militären kom gömde jag mig för att skydda mig. Jag såg hur de stal flera liter bränsle från en butik och satte eld på hela min gård. Allt jag hade är borta.
Några dagar tidigare hade soldater slagit till mot en klinik i den nordvästra regionen Wum på jakt efter skadade separatister. De misshandlade sjukvårdspersonal och kliniken var tvungen att stänga tillfälligt.
– När de inte fann några separatister började de misshandla oss. Jag blev så svårt slagen att jag inte kunde äta eller svälja, säger en sjuksköterska.
De beväpnade separatisterna har också bidragit till krisen. De uppges ha gått till angrepp mot soldater och kidnappat både barn och lärare.
De senaste tre åren har minst 70 skolor förstörts och över 80 procent av de kvarvarande skolorna är stängda, vilket innebär att 600 000 barn står utan undervisning i landets engelsktalande regioner.
FN:s humanitära chef Mark Lowcock säger att nivån av krisen är ”mer alarmerande än någonsin”.
”Både den humanitära situationen och säkerhetssituationen fortsätter att förvärras och riskerar att bli okontrollerbara,” sade han när säkerhetsrådet möttes.
Enligt Mark Lowcock har antalet som är i behov av humanitär hjälp ökat med 30 procent sedan 2018 till 4,3 miljoner människor. Det betyder att en av sex kamerunier är i behov av hjälp, mer än hälften är barn.
Enbart i de engelsktalande nordvästra och sydvästra regionerna är det fler än 1,3 miljoner människor som är i behov av hjälp ‒ åtta gånger fler än 2017.
Samtidigt är Kamerun värdland för flyktingar som flytt våldet i Nigeria och Centralafrikanska republiken och som sökt skydd i landet.
Bland de största utmaningarna är bristen på medel, säger Mark Lowcock.Förra året fanns endast finansiering för 44 procent av det planerade humanitära arbetet. I år har endast 13 procent av de medel som efterfrågats kunnat samlas in.
Mark Lowcock framhåller att det är viktigt att medvetenheten ökar om den humanitära situationen, att mer pengar samlas in och att man tar itu med de bakomliggande orsakerna till krisen.
‒ En grupp kvinnor på flykt berättade för mig att de känner sig svikna av det internationella samfundet och av de stridande parterna. De frågade mig var den internationella solidariteten finns. Var är de afrikanska organisationerna och givarländerna? De frågade mig vad Europa gör, säger Jan Egeland.
Kvinnorna förväntar sig att de tidigare europeiska kolonialherrarna ska ta ett ansvar för konflikten som är djupt rotad i kolonialhistorien.
För närvarande är det endast en handfull humanitära organisationer som bedriver hjälpprogram i området.
– Vi är för få humanitära aktörer på marken och vi är allvarligt underfinansierade, säger Jan Egeland.
Human Rights Watch uppmanar säkerhetsrådet att lyfta upp situationen i Kamerun som en formell punkt på sin dagordning och tvinga fram en utredning för att ställa ansvariga till svars.
Lewis Mudge framhåller också hur viktigt det är att landet samarbetar med internationella människorättsorganisationer. I april vägrade myndigheterna att släppa in en anställd vid Human Rights Watch som dokumenterat en dödlig attack som säkerhetsstyrkorna stod bakom, i den nordvästra regionen.
FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter Michelle Bachelet, som nyligen besökte Kamerun, lyfter också fram problemen för internationella och nationella humanitära aktörer att få tillträde och betonar behovet av att agera innan situationen är helt utom kontroll.
